tisdag 15 maj 2018

Kvinnor ska ta plats i det offentliga rummet!


Hur gestaltar vi kvinnor i det offentliga rummet i Hudiksvall?


"Vichy" och caféflickan som inte ansågs få plats i Hudiksvall, beskrivs av konstnären Per Sonerud som en hyllning till de starka och företagsamma kvinnorna som format café-staden Hudiksvall.
Var ett konstverk ska placeras kanske inte är politik men vad detta symboliserar har blivit politik!
Jag har många gånger undrat över de kvinnliga skulpturer som finns i vår stad. 
Vad ska de förmedla?
De är nakna. Vissa är väna och andra moderliga och runda men samtliga manliga skulpturer har kläderna på och gör något. Kvinnorna bara är. 
Sedan kom "Vichy" och caféflickan som en frisk fläkt!
En kvinna med vind i håret och brickan i högsta hugg för att hälsa nya gäster i Hudiksvall välkomna.
Jag blev så glad över konstnärens hyllning till den färgstarka kvinnan som står stadigt på jorden med blicken riktad mot framtida utmaningar. 
Hudiksvall behöver fler kvinnor i det offentliga rummet som är som denna grönklädda donna.
En kvinna som henne får inte plats, hon tar sin plats!
Jag älskar henne!




måndag 30 april 2018

With love from Sweden

Foto Peter Bryngelsson
Att driva en partiförening, eller skapa opinion inför politiska beslut är inget självändamål i sig.

Det är samhällsförändringen som är det primära målet.
Jag och MP Hudiksvall har följt Situation Baltikums arbete lite på avstånd och imponeras av hur en ideell förening kan förändra så många människors liv med små medel.
De är sanna förebilder vad det gäller en positiv samhällsförändring!
När man jobbar i en ideell förening (som även ett politiskt parti är) lägger man enorma mängder tid och hjärta för att hjälpa andra. Man gör det för att man brinner för något så djup och så starkt.
Situation Baltikum är en partipolitiskt och religiöst obunden förening som i år fick motta MP Hudiksvalls historiskt största bidrag ur vårt årliga utdelning av Miljö och Solidaritetspris. att engagerat påverka och göra skillnad i miljö- eller solidaritetsfrågor.
1984 instiftade Miljöpartiet i Hudiksvall en Mos-fond - (Miljö- och solidaritet) dit vi varje år avsätter 2000kr per mandat i kommunfullmäktige och denna mandatperiod har vi fyra mandat och satte undan 8000kr.
Foto Peter Bryngelsson

Genom åren har MP delat ut pengar till organisationer och företag såväl som till privatpersoner som på ett eller annat sätt gjort sig förtjänt av uppmuntran för sitt fina arbete genom.
Foto Peter Bryngelsson
I år fick Situation Baltikum 10,000 kr för sitt arbete med visa solidaritet med medmänniskor i behov av något de inte har; genom återbruk, cirkulär ekonomi och genom att inte tära  mer på planetens resurser än vad man behöver. De utbildar dessutom ungdomar i vår kommun i demokrati och projektledning i sitt löpande arbete. Samtidigt driver de utbildning i självhushållning för ekonomiskt utsatta familjer i Lettland genom bl.a. ett odlingsprojekt. 
När MP Hudiks ordförande Per Palm och jag delade ut vårt MOS-pris på Situation Baltikums välgörenhetsgala i lördags så sa jag att om ledare som dem skulle vara de som tar över världen så ser framtiden ljus ut för oss alla. 
Ingen blir mer glada än vi om de skulle göra så att ett parti som står för ekonomisk- ekologisk och social hållbarhet inte längre skulle behövas.

 
Foto Oskar Gyllenhammar




Gå ut och förändra världen, det är världen värd!


Foto Peter Bryngelsson

torsdag 26 april 2018

Tyngt hjärta och tunghäfta på måndagen men på tisdag kvittrade vårfåglarna

På måndagens fullmäktige så seglade en mening genom luften som blev som ett slag i magen.
Man säger ju att man som politisk företrädare ska vara personlig men aldrig privat i sin roll, men då passerades den gränsen för mig.
Jag stod där mitt i gången med ledamöter till vänster och höger om mig och tog de ord som uttalades från talarstolen otroligt personligt. Ett budskap som vred om i den sfär som jag ville ha för mig själv, den sfär som skulle få förbli privat.
”Vi motsätter oss inte bara den oansvariga invandringspolitiken som bedrivs idag utan även den som vårt land har haft i ett 20-tal år och det har inte betalat igen sej än. Om du, Andréa, nu anser att invandringen är en investering för framtiden, när kommer avkastningen då?”
Där tappade jag fokus från min roll i fullmäktige och blev flickan vars pappa kom till Sverige i samband med den persiska revolutionen.
Är jag ett resultat av ”oansvarig invandringspolitik”? 
Om vår familj inte anses ha ”betalat sig” så måste vi alltså anses vara en belastning för samhället, eller vad var det han sa?
Anses inte min utlandsfödda pappas inbetalda skatter och arbetsgivaravgifter som han betalat för alla de han genom åren haft anställd i sina företag vara en ”avkastning” som kommer oss alla till gagn?
Det var min pappas skatteinbetalningar som bekostat min opponents utbildning och sett till att han fått en trygg uppväxt och så är detta tacken?!
Min pappa missunnar dock inte min opponent en trygg uppväxt och näst intill gratis skola och omsorg på hans bekostnad.

Min pappa gör inte skillnad på folkgrupper.
Replikskiftena i fullmäktige går fort och jag hade tappat fokus på vad min roll var i salen där och då.
Jag svalde alla känslor som sköljde över mig men jag kände mig som något som katten släpat in.
Jag lät bli att gå i polemik efter att just ha fått känslan av att jag var ett oönskat resultat av det de kallade oansvarig invandring.
Ämnet var trots allt mycket allvarligare än mina sårade känslor.
Ämnet var ensamkommande ungas möjlighet att få gå klart sin utbildning.
Ungdomar som inte som jag har ett eget hem där min familj väntar på mig när denna kväll var slut. Ungdomar som inte vet var deras föräldrar är, hur de mår eller om de ens lever.
Ungdomar som inte har någon familj som kan försvara dem när andra baktalar och svartmålar dem på ett språk som de inte fullt ut lärt sig behärska ännu.

På tisdag kom beskedet att Centerpartiet ger sitt stöd till regeringens lagförslag om att ge 9000 ensamkommande ungdomar en möjlighet att få uppehållstillstånd. En fråga som mitt parti har drivit hårt på nationell nivå och som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna stöttat och som med Centerpartiets välsignelse kommer att gå igenom riksdagens omröstning.

Jag må ha fått tyngt hjärta och tunghäfta på måndagen men på tisdag sken solen starkare än på länge.

måndag 26 februari 2018

Nuuuuu kööööör vi!


Nu har årsmötet beslutat om fullmäktigelistan inför kommunvalet 2018!



De sex toppkandidaterna Ronald, Eva, Per, jag, Bengt och Lina

Igår tog Miljöpartiets årsmöte beslut om världens bästa lista! Ett riktig valvinnargäng! 

Presentation av topp tio:
  1. Andréa Bromhed. Oppositionsråd och MP Gävleborgs förstanamn på riksdagslistan.
  2. Bengt Sahlin som under denna representerat MP i bla  Kommunfullmäktige och kommunstyrelsen .
  3. Lina Johnsson. Hemvändande gymnasielärare som tidigare suttit i Skarpnäcks stadsdelsnämnd och nu representerar MP Hudiksvall i Kultur och Fritidsnämnden.
  4. Per Palm. Ordförande för MP Hudiksvalls styrelse och andre vice ordförande i KoF
  5. Eva Bovin har varit med sedan Miljöpartiets start och har de senaste åren engagerat sig i äldre- och omsorgsfrågorna i kommunen.
  6. Ronald Krathman. Tidigare gruppledare för MP Hudiksvall som återupptar sitt politiska engagemang med att kliva in på KF-listan. Han är pensionerad lärare vars största engagemang de senaste åren varit i föreningen Lettlandshjälpen som nu lämnats över med varm hand till föreningen Situation Baltikum men han har också setts i Miljö och räddningsnämnden.
  7. Barbro Ryttlinger som har ett förflutet som specialpedagog och som idag har förtroendeuppdrag i Lärandenämnden och kyrkofullmäktige.
  8. Peter Jonaszon är en ny frisk fläkt på MP´s fullmäktigelista som känns igen från hans engagemang i Dellenkultur och Dellenmejeriet Hälsingemjölk.
  9. Monika Lavén som har suttit i Byggnadsnämnden under denna mandatperiod och har förfluten yrkesbana inom arkitektur.
  10. Anders J. Eriksson är lantbrukaren som senaste mandatperioden representerat MP i bla kommunfullmäktige

    Listan i sin helhet:

    1.   Andréa Bromhed
    Eva Bovin i början av 80-talet
    2.   Bengt Sahlin        
    3.   Lina Johnsson          
    4.   Per Palm           
    5.   Eva Bovin           
    6.   Ronald Krathman      
    7.   Barbro Ryttlinger       
    8.   Peter Jonaszon
    9.   Monica Lavén     
    10. Anders Julle Eriksson        
    11. Ann-Catrin Bergman
    12. Nanok Stagnell      
    13. Ann-Britt Lindmark Lagerwall  
    14. Jan-Tage Danielsson            
    15. Dorothea Guth  
    16. Ibrahim Alnuman    
    17. Ulla Gustafsson Jonsson           
    18. Sture Jonsson        
    19. Lennart Almstedt     
    We can fix it! 
    20. Göran Wiklund        

söndag 18 juni 2017

Min kropp. Ett heligt tempel, i den bästa av världar






Det är något som skaver. Eller snarare någon som skaver.
Det är inte ofta det händer och det är inget som gör att jag blir rädd men jag inser att det förändrar mig och mitt sätt att agera.
De flesta har varit med om det, eller åtminstone bevittnat det. Många har skrattat lite urskuldande och få har sagt ifrån. När de sagt ifrån så har de snarare blivit ifrågasatt för dess "känslighet" som om det vore någon allergisk reaktion när kvinnor säger ifrån när män tar sig friheter på deras kroppars bekostnad.
Flera av er tycker säkert att detta är ett uttjatat ämne, men om det är så många som tjatat om det varför har inte större förändringar skett till dags dato?
Jag pratar som ni förstår om dessa bullriga män som skrattande rycker åt sig en kram och klämmer till lite extra, erbjuder sig att ta av sig den enda skjortan de bär när man tycker att det är kallt eller som den där gången som jag ska berätta om nu...
Jag lägger en stor del av mitt liv utanför familjen i den politiska sfären. Många av mina politiska kollegor oavsett parti är äldre män. Jag har inga problem med det. Jag har ofta rört mig i mansdominerade världar och känt mig bekväm med det men jag har sällan stött på detta beteende utanför tillställningar där alkohol tillåts. 
Ett av några exempel var i fikapausen vid ett kommunfullmäktige för någon månad sedan. Vi var på väg ner för en trapp när jag sprang om en av dessa män som har en förkärlek för att roffa åt sig lite fysisk kontakt på min kropps bekostnad.
 "Det var värst vad du har bråttom här i livet Andréa" hör jag honom säga när jag precis ska passera honom.
"Bråttom vet jag väl inte men så länge som jag är steget före dig så får man väl vara nöjd" svarade jag i ett försök att vara rapp i repliken och hålla ångan uppe från den ajournerade fullmäktigedebatten.
Då tar han tag i mina höfter med ett fast grepp med hans båda händer och när hans korpulenta mage nått min svank så skrattar han högljutt "Jasså du vill ha mig bakifrån?!!!" 

Min kollega som var några steg efter blev tyst, jag vet inte om hen ens tog in vad som sas och en annan bullrig man med liknande rondör vände sig upp i trappen mot oss och skrattade lite generat.
Jag sa inget. Jag gick vidare ner för trappen, tog mitt fika och gick tillbaka till tjänstgöring. Men det skaver fortfarande. Jag har tänkt mycket på det där.
Varför var jag inte bara vara tyst?
Varför ska jag försöka skämta med folk som jag vet kommer förr eller senare få sig ett gott skratt på min kropps bekostnad, ofta inför en mycket nöjd publik av likasinnade?
Hur ska jag agera nästa gång det händer, är det inte dags att ryta ifrån? Jag klarar ju det när det gäller andra så varför inte för min egen del?
Är det jag som är känslig?
Borde man tåla sån´t?
Frågorna blev många i mitt inre om hur jag skulle ändra på mitt beteende för att undvika situationer som dessa men så slog en helt annan tanke mig.
Hur skulle den korpulente mannen som skrattat lite generat åt den bullrige mannens gubbaktiga pojkstreck ha reagerat om det var HANS höfter som hållits fast?
Hur skulle dessa män med silverstänk i det snart försvinnande hårlinjerna reagerat när den ene mannens mage börjar smeka den andre mannens bakdel samtidigt som han förtjust utbrister att han skulle föredra att bli tagen bakifrån av sin partikamrat?
Det skulle ju bli fullt slagsmål!
Höftledskulor skulle rulla, benproteser byta ägare och pacemakers skulle tvingas ställas om för att lugna de svallande hjärtrusningarna hos dessa män som inte skulle tolerera att någon annan tog sig rätten att objektifiera dem.
Jag ler lite smått åt den syn som spelas upp för mitt inre när dessa män med pondus ger varandra en snyting eller tre i min fiktiva version av vad som egentligen hände. Samtidigt så får jag mitt svar på de frågor jag ställt mig själv tidigare.
Jag är inte mer känslig än vad en man skulle ha varit i liknande situation.
Man behöver inte tåla sån´t här och jag förtjänar att få ryta ifrån nästa gång det sker.
Jag vill ju bli tagen på allvar, som en jämlike. Jag vill bara behandlas med lite respekt. 
Jag är mer än min kropp, samtidigt så är min kropp värd minst lika mycket respekt som min person. 
Min kropp har burit sorger och glädjeskutt. Den har lärt sig cykla, skrubba knäna. Den har varit förälskad, den har burit flera barn och den har producerat mat till mina barn som genom åren av amning kunnat fylla stora mjölktankar. Min kropp är en helig plats där min person är den som drar gränsen för vem som ska få komma nära.
Både jag och mina barn har tränat kampsport i unga år men inte ens det självförsvar som vi tillsammans har tränat känns rätt i dessa situationer. Jag har för stor respekt för den andres heliga tempel. Jag kan om jag vill kasta omkull den bullriga farbrorn men jag vill inte. Det är att kränka både mig och honom. 
Jag vill möta honom och mig själv med respekt, i den bästa av världar.  


lördag 8 april 2017

#openstockholm

Det är dagen efter.
Dagen efter så darrar läppen lite lätt så fort jag nås av nya skildringar från attentatet på Drottninggatan i Stockholm. 
Vi kommer nog alltid minnas denna dag, men säkert utifrån olika perspektiv.
Min närmaste vän, hon som vet allt. Hon som är den jag vänder mig till när det är riktigt illa eller när något helt fantastiskt håller på att ske. Hon jobbar just där, i det hus, där lastbilens vansinnesfärd slutade med en krasch. 
Hon missar inte en arbetsdag om hon så har feber. Det är fredag. Det är klart att hon är där inne tänkte jag. Är hon inte på Åhléns så är hon uppe på kontoret mittemot och det är ju lika illa det. Tänk om hon var på väg hem? Klockan är bara 15 men hon kanske försökt sluta tidigare? Frågorna blir fler och fler och jag inser att jag måste få tag på henne. Det är något fel med telefonlinjen. Inga signaler går fram. På hennes FB har hon lagt upp en semesterbild, men jag vet ju att hon brukar lägga upp dem när hon kommit hem till Sverige. Minuterna känns så långa när man väntar på ett svar. Minuterna blev timmar och det var som en evighet. Sedan kom ett sms. "Jag är ok, vi är fortfarande i Spanien. Kollegor instängda på kontoret och allt avspärrat tydligen..." Då kom huvudvärken. Anspänningen, oron och de mörka tankarna släppte för ett tag. Hon var i säkerhet. Jag skulle få se henne igen. 

Jag gick från att vara känslostyrd till att tänka logiskt igen. Jag lägger ner telefonen och lyssnar till reportern med den gälla rösten och flackande blick. "Jag mötte precis en lärare från Hudiksvall som letar efter sina elever som just idag varit på studiebesök i riksdagshuset." 
Jösses! Våra barn, mitt i allt detta elände?! Samtidigt som en efter en av mina vänner "markerat sig själva som i säkerhet under attacken i Stockholm" i mitt Facebookflöde så kollar jag upp vad vi vet om ungdomarna från Östra skolan. De evighetslånga timmarna blir fler och fler samtidigt som så mycket sker på så kort tid. 
Var ska detta ta vägen? Vad är det som egentligen händer? Socialdemokraterna har kongress imorgon. Är det en ny Breivik vi ser? Men så dyker något upp i mitt flöde:
"1. Dela inga bilder på skadade
 2. Sprid inga obekräftade uppgifter.
 3.Sprid inte vad polisen gör eller var de är
 4. Ta det lugnt
 5. Ring en vän"
Såklart, nu får vi inte ryckas iväg i ännu en känslostorm.

Något vackert växer nu fram. Mitt i något som känns både frustrerande långt borta samtidigt som det befinner sig rakt inne i mitt hjärta. 
Stockholmare som många gånger beskrivs som slutna och självupptagna slog hål på alla myter om dem. De öppnade sina hem för främlingar. De erbjöd mat till hungriga och skjuts till strandsatta. Förskolepersonal höll förskolor öppna och barnen trygga tills deras föräldrar förhoppningsvis skulle kunna komma och och krama om sina älskade barn även denna dag. 
Stockholmarna mötte inte ondskan med vrede eller hat. De slöt upp och överöste varandra med kärlek, empati och medmänsklighet. 
Jag har aldrig varit så stolt som idag över att komma från Stockholm!
Ni gav mig hoppet om att medmänsklighetens gryning kanske kommer ur sorgens ruiner. 

Kronprinsessan fick en fråga om hur Sverige skulle ta sig ur denna svåra stund och hon svarade med emfas, "Tillsammans!"

Tack alla fantastiska Stockholmare som har svarat på ondskan med kärlek.
Tack för att ni i en tid då många varit så rädda ändå sträckt ut en hand till en främling och erbjudit er hjälp.
Tack för att ni visat omvärlden att man ska sluta upp istället för att sluta sig.
Det är på grund av er värme, empati och medmänsklig kärlek min läpp darrat idag. Mina tårar är inte av rädsla. Mina tårar är av tacksamhet och stolthet över ert agerande. 
Jag står med er. Tillsammans!
Illustratör Daniel Björk

fredag 31 mars 2017

#BackaBB


5.3 kg kärlek

Igår nåddes vi av beskedet att Kvinnokliniken i Hudiksvall inte kommer stängas i sommar. Tacksamheten och glädjen av detta besked är större än vad jag kan beskriva med ord. 

Jag är idag mor till tre små liv som när de skulle födas hade sju mil till BB och som inte skulle överlevt en förlossning i bilen på väg till Gävle. Jag vet av egen erfarenhet hur ovärderlig förlossningspersonalens kompetens är och har mitt liv att tacka för den goda vård jag fick på Hudiksvalls BB. Den vackraste upplevelse en människa kan få uppleva, att få bli förälder, höll för 11 år sedan på att bli den upplevelsen som lämnade min man och vår nyfödda dotter utan fru och mor. Barnet var friskt, graviditeten var helt normal men vid förlossningen så rann bokstavligt talat livet ur mig. Tack vare erfarna barnmorskor och många påsar blod som på grund av min ovanliga blodgrupp fick beställas med taxi från Uppsala så vaknade jag två dagar efter att vår dotter var född. 



Det finns många politiker som idag försöker slå sig för bröstet och hävda att de ”räddade BB”. 
Jag vet vilka som gjorde grovjobbet i detta. Jag vet vilka som har fått ducka för flera verbala höger och vänsterkrokar. Jag vet vilka som har fått tänka snabbt och hoppa över de kränktas krokben.
De som gjort och gör det verkliga jobbet i att hålla Kvinnokliniken öppen i sommar är personalen på golvet. 
De som jag har mitt liv och min familj att tacka. 
De som kommer att göra allt vad som står i deras makt för att få sommaren att gå ihop.
De som när sommaren är över förväntar sig att vi politiker svarar upp så att man uppnår en långsiktigt hållbar arbetssituation på Kvinnokliniken med kompetens och patientsäkerhet i fokus. 
Jag ser vad ni gör och har gjort för föräldrar i Hälsingland och jag är er evigt tacksam!




Idag lämnade MP Hudiksvall några askar med praliner till Kvinnoklinikens fredagsfika.