fredag 27 mars 2015

Nu räcker det!

De senaste tre åren har det försvunnit ca 1500 arbetstillfällen i Hudiksvalls kommun. Det är ett hårt slag mot en region som redan innan det hade bland de högsta arbetslöshetssiffrorna i landet.
Den 24/3 2015 nåddes vi av informationen att skatteverket väljer att flytta verksamhet från Hudiksvall. Detta går vi inte med på!
I Sverige bidrar alla innevånare till den offentliga verksamheten och kan alla se oss som delägare i Skatteverket som är en statlig myndighet. Detta borde också innebära att hela landet ska kunna få ta del av såväl service som arbetstillfällen.
 Att centralisera statliga verk är att slå undan fötterna för landsbygdskommuner i hela landet. Detta kan vi inte gå med på! Detta är dessutom inte ens är en ekonomisk besparing utan snarare ett myndighetsbeslut vars viljeinriktning som strider emot Skatteverkets egna principer om att finnas där många företag finns, och där ett behov av geografisk spridning ska beaktas.
Skattekontoret i Hudiksvall har inte haft några svårigheter att rekrytera kompetent personal. Det har nyligen renoverat sina lokaler där kommunen och Skatteverket har delat på kostnaden för att möta skattekontorets önskemål.  Vi har ett tecknat hyresavtal på dessa ändamålsenliga lokaler mellan kommunens fastighetsbolag och Skatteverket fram till år 2020.
Upptagningsområdet för skattekontoret i Hudiksvall är viktigt för hela Hälsinglands inland med tanke på att vi har flera inpendlande arbetstagare som valt att bo i vårt vackra landskaps landsbygd trots att arbetstillfällena i tjänstesektorn som kräver akademisk bakgrund är relativt få.
Vi vill att våra innevånare ska kunna fortsätta att bo, leva och verka i hela landet och detta är droppen som får bägaren att rinna över!

Skriv under vår namninsamling!

http://namninsamling.se/index.php

onsdag 25 mars 2015

Våga prata självmord!

Jag har länge ”ruvat på” det här inlägget. Det har legat i min utkastkorg länge och väntat på rätt tillfälle. Jag känner dock att det aldrig blir läge, eller ens känns rumsrent att prata om sorgen efter självmord. Det är en så dubbel sorg med enormt mycket ångest och många gånger en stark känsla av skuld.
Det är svårt att veta var gränsen går för min personliga integritet och det sociala ansvaret vi har att lyfta fram svåra frågor. Men samtidigt så känner jag att om jag inte bryter min tystnad så blir jag en del av den destruktiva tysta kulturen där viss sorg är accepterat att dela med sig av och adressera medan sorgen efter självmord bara blir ett stort svart ensamt hål av saknad skuld och ändlösa frågor om hur detta kunde hända.
1600 personer tog sina liv i Sverige 2013. Det är sex gånger fler än som dör i trafiken. Men när trafiksäkerhetsforskningen får 100-150 statliga miljoner varje år får den statliga myndighet som ansvarar för suicidpreventionsforskning och tar fram självmordsförebyggande program, Nasp, bara 3 miljoner kronor.

http://suicidezero.se/tag/sjalvmordsstatistik/

1600 personer!!! I den sorg jag drabbats av vid två tillfällen, där jag känt mig så bottenlöst ensam så fanns det för två år sedan 1600 personer som vars anhöriga genomlider samma ensamma känslovakuum som jag levt i.
Jag har gått igenom många sorger och gästerna kring julbordet blir allt färre pga att de inte finns i livet längre. Men jag har märkt att när någon vi älskar rycks ifrån oss för tidigt av tex cancer så finns det en helt annan inställning till hur de anhöriga känner att de kan bearbeta sin sorg i samtal med andra. Efter ett cancerbortfall så ges det ofta tillfälle att prata om den svåra sjukdomstiden, behandlingarna, förhoppningar och besvikelser. Även när en sjukdom slagit ner som en blixt från klarblå himmel och på kort tid berövat någon om sin livskamrat eller nära vän så finns det en djup acceptans att man både ställer frågor till den sörjande och att den i sorg känner att det är okej att dela med sig de allra mest intima tankar och erfarenheterna. Att bearbeta det allra svåraste under samtal är så nödvändigt trots att det gör ont.
Det här är så viktigt för att få läka som anhörig i sorg.
Men tyvärr så är det just detta som vi som sörjer en älskad som valt att ta sitt liv ofta går miste om. Detta är också rent statistiskt den sorg som sällan går över i saknad och i detta finns det helt klart ett samband.
Vi måste våga prata om självmord för det kommer inte sluta ske bara för att vi inte låtsas om det!
I ett av de två sorger orsakat av självmord som jag bär med mig gömd i mitt inre så lever jag med en enorm skuld över att jag borde ha agerat annorlunda. ”Jag hade kunnat rädda honom om…”, ”Hade jag bara agerat annorlunda så skulle han kanske funnits kvar…”
Jag vaknar varje morgon med dessa tankar. Varje morgon.
Man har sagt till mig att man inte kan klandra sig själv; ”Han hade bestämt sig..”
Men det är ingen tröst! Det är inte heller ett effektivt sett att bearbeta känslor av skuld. Hade jag vetat det jag vet nu så hade jag agerat annorlunda, men jag kommer aldrig få veta om det hade varit tillräckligt. Och det är just i det famlandet efter svar som många av oss som lämnades kvar på jorden fastnar i vårt sorgearbete.
Det är snart 20 år sedan jag gick igenom detta första gången och det är först nu jag klarar av att dela med mig av det.
Varför gör jag det?
Jag kunde inte rädda mina älskade men kan jag hjälpa någon annan genom sin sorg eller genom en djup depression genom att visa att de inte är ensamma så är det värt risken att blotta det jag bär som en gömd sorgefågel i mitt innersta.

tisdag 3 mars 2015

Pascalidou och en klänning.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Veckans "snackis" har varit om den blå/svarta klänningen som vissa tydligen uppfattar som guld och vitfärgad. Sociala medier svämmar över med denna klänning och analyser kring vem som har rätt.
Vem vet vad som är rätt? Ser vi någonsin samma sak? Och vem kan då döma rätt från fel?
Jag ser det på ett annat sett. Det är en KLÄNNING! Den fyller en funktion, den kanske till och med är unik, den kan få dig att känna dig vacker, eller obekväm beroende på i vilket sammanhang den befinner sig i. Du kan beskriva den ända in i absurdum, bedöma dess värde, om den är något du anser ska finnas eller ej men då tar du på dig ett ansvar genom att utse din syn på tillvaron som den sanna.

Samma dag så nås vi av att Alexandra Pascalidou drar sig tillbaka från det offentliga forumet. Efter snart 20 år med språket som svärd i kriget mot orättvisor och efter att ha uthärdat att vara en levande måltavla för de vars liv uppfylls av hat och missunnsamhet. Hon är en klok, vacker kvinna som genom sin journalistik lämnat ingen oberörd under hennes tid som reporter, men det är just det som tycks ha blivit droppen som fått bägaren att rinna över. Hon har under sina 20 år rört och berört. Många av oss som följt henne på avstånd har tagit henne in i våra vardagsrum, in i vårt inre och hennes reportage har varit ett samtalsämne vid mångas fikabord. Samtidigt så har vissa aldrig accepterat en klok, kompetent vacker kvinna för det hon är utan sett hela hennes väsen som något provokativt. Hon har själv beskrivit sig som 100 % grek och 100 % svensk och jag förstår precis vad hon menar. Men pga. det så har vissa bestämt sig för att hata henne. Hon sågs som en invandrare av vissa och det räckte för att hota, nedvärdera och skrämma henne till tystnad. Hon är en kvinna som tar ton. En kvinna som blir lyssnad på och som nu har tystnat.
Jag är så trött på detta. Jag är trött på hur vi ska slå knut på oss själva för att passa in, för att inte provocera för mycket, för att passa in i det svenska mottot "lagom är bäst". Jag fick (som ni säkert tidigare läst) fått byta bort mitt persiska namn för att inte uteslutas från den svenska arbetsmarknaden men inser att hur mycket jag än försökt passa in så är det enda resultatet av mina ansträngningar att bli "fröken Lagom" är att jag tappar bort mig själv i anpassningsprocessen.
Den blå/svarta klänningen må vara guld/vit för vissa, men det är en klänning!
Alexandra och många med henne provocerar pga. att de inte är vita medelålders män, men de är människor!

Oavsett vad vi kallar oss, oavsett var vi kommer ifrån, oavsett vart vi är på väg, så har vi ett värde men i betraktarens ögon så tycks det variera tyvärr.
Låt en klänning vara en klänning oavsett färg. En människa, en människa likaså.

Alexandra har ordet!