torsdag 21 maj 2015

Vad gjorde kvinnokampen för nytta?


Min mormor föddes 1909 utan rösträtt i Sverige. Hon var en andra klassensmedborgare som trots att hon inte hade samma rättigheter som hennes bror, arbetade minst lika hårt som honom för att bygga upp vårt samhälle som han gjorde. Mycket förändrades tack och lov vad det gällde kvinnans lika rättigheter under hennes livstid. Men samtidigt så fann hon sig alltid i att hon förväntades ha en mindre framstående roll än männen. Det var inget hon beklagade sig över men när jag tänker tillbaka på hur enkla saker i vardagen kunde skilja sig från hur det är nu så blir jag nästan lite skamsen. Till exempel så satt sällan mormor och åt vid bordet med oss andra vid större högtider som julmiddagen eller födelsedagar. Hon drog ut skärbrädan ur arbetsbänkens fasta inredning och åt där. Hon satte sig själv på ”undantag” som vi säger i Hälsingland och vi andra reflekterade aldrig ens över det. Det skulle jag aldrig acceptera att göra idag. Först slava vid grytorna för att ge dem jag älskar den godaste maten jag kan erbjuda och sedan inte ens beredas en plats att avnjuta den i samvaro med dem jag ville glädja med min mat?!
Morfar var absolut ingen förtryckare eller mansgris på något vis, det bara var så.
Mormor sa att om hon hade växt upp under samma tid som min mor gjorde så hade hon valt att studera till journalist. ”Utlandskorrespondent skulle va flott!”sa hon. Hon ville betrakta världen, beskriva den så som hon såg den och kanske slåss i krig med språket som svärd. Det glittrade till i hennes ögon när hon sa detta. Hon följde nyhetsrapporteringarna på den svartvita tven med mig i knät. Jag fick saftiga päron att smaska på bara jag lovade att vara tyst under hela nyhetssändningen. Den stilige Bo Holmström var hennes favoritreporter för att han speglade så dramatiska händelser med en dov och tydlig stämma. Gubbarna i programmet Fråga Lund gick väl an men de stod inte lika högt i kurs hos henne. Att dividera om sånt som vetenskapen redan har tagit fram förändrar sällan morgondagen nämnvärt ansåg hon.
Sist vi hade Kommunstyrelse i Hudiksvall så tänkte jag på mormor och skämdes en aning. Jag skämdes över hur kvinnor som nu tack vare feminismen, jämställdhetsarbetet och kvinnokampen nu faktiskt finns representerade vid styrrodret på ett skepp som man skulle kunna kalla M/S Motvind år 2015 väljer att sitta still i båten som någon sorts utfyllnad på överbliven plats eller som barlast för att hålla stabilitet i ett skepp som ibland måste segla genom kraftig sjögång. Trots att våra medsystrar har slagits så hårt för att vi ska få plats på båten, trots att vi nu fått stiga ombord så väljer nästan samtliga att aldrig bereda sin plats vid bordet där samtalet bedrivs utan nöjer sig att sitta vid skärbrädan på sidan av och lyssna på när männen tar för sig av vad som bjuds.
 Jag blir rent ut sagt förbannad! Det är ett hån mot min mormor och det är en skymf mot min dotter!
I Örebro så hade man gjort en mätning på hur talartiden i Kommunfullmäktige var fördelad mellan könen. Jag minns inte exakt hur fördelningen var men jag har för mig att den var 40/60 och det ansåg man vara hemskt dåligt där. Hos oss är det nog snarare 20/80 och lägg där till att de 20% av talartiden som representeras av kvinnliga politiker så får de kanske 1procents gehör för vad de har sagt.
Mormor hade varit välkommen att äta med oss andra vid festbordet om hon bara hade sagt det men jag känner att jag inte är önskad vid mitt bord på kommunstyrelsen. Nu är bara frågan om man ska gå medan man har sin självaktning i behåll eller om man ska finna sig i att vara den oinbjudne gästen?