torsdag 31 december 2015

Mahalia Jackson - Silent Night, Holy Night




Min morfar som var född 1914 berättade för mig att på julaftonsnatten 1914, under första världskriget så stannade trupperna upp i sin strid när ett brittiskt förband hörde tyskarna sjunga Stilla Natt. När de försiktigt tittade över kanten på skyttegraven och ut i ingenmansland såg de till sin förvåning ett ljus fladdra borta hos tyskarna.

 

Det hade varit lätt att låta kriget och hatet ta överhanden och skjuta mot ljuset. Istället svarade engelsmännen med den brittiska versionen.

 

Det slutade med att båda sidor vågade sig upp ur skyttegravarna och träffades mitt i ingenmansland. De begravde sina döda, önskade varandra God Jul och utbytte förhoppningar om att det snart skulle bli fred.

2015 har varit ett fruktansvärt år och jag önskar alla mina medmänniskor ute i världen att striderna kunde sluta nu och låta 2016 bli en fredens och återuppbyggnadens år. Fylld av kärlek och medmänsklighet.
 
Jag har många vänner som lidit mycket ont under 2015, och av respekt för deras integritet så vill jag inte namnge dem här, men jag önskar er alla ett bättre 2016 än vad 2015 har varit.

fredag 11 december 2015

Med klump i magen och tyngt hjärta spottar vi i nävarna!


 
 
Det är två veckor sedan nu som jag med en klump i magen och ett tyngt hjärta satte jag mig på tåget för att åka och träffa miljöpartistiska kommunalråd från hela Sverige i riksdagen. Det har varit så tunga dagar sedan regeringen aviserade de åtgärder regeringen anser att Sverige är tvungna att vidta i den största flyktingkris vi sett på väldigt länge.
Att tillhöra ett parti som varit en så stark röst för en humanistisk politik och ett värdigt flyktingmottagande och samtidigt tvingas stå för denna överenskommelse skapar både ett känslomässigt och intellektuellt kaos i mig.
"Jag kan inte stå för detta. De kan inte ta sig rätten att dra in mig i något som jag inte vill delta i" var min första tanke. "Hur ska kunna bibehålla vår trovärdighet som parti när vi ideologiskt argumenterat på ett sätt och agerar på ett annat?" Första tidens chocktillstånd följdes av oräkneligt många maildialoger mellan oss gröna ledare ute i kommunerna och jag insåg att min verklighetsbild utifrån mottagandet i vår kommun var vitt skild mot den verklighet som andra kommuner levde i med en extremt ansträngd vardag.
Dialogen i vår avdelning måste också få sin tid och sitt utrymme. Vi måste alla få möjlighet att reagera, opponera och debattera. Fylla den tomheten i våra bröst med beskrivande ord. Ord om hur vi vill att det ska vara, hur vi vill göra det bättre, hur vi som parti kanske skulle ha kunnat agera annorlunda än vad man gjort.
När jag klev av tåget i Stockholm så möttes jag av en av mina käraste vänner. En person som alltid finns där när jag behöver henne. En person som man över en bit mat känner sig fullt bekväm med att ventilera sina innersta tankar och hemligheter med. När man kommit till kaffet så har man både gråtit, varit upprörd och så kommer de förlösande, krampaktiga skrattanfallen över helt oförväntade dråpligheterna som av någon underlig anledning bara utspelar sig när just vi ses.
Att ligga i samma säng och prata om allt tills ögonen går i kors natten innan man ska iväg på ett så viktigt möte som jag ändå var där för gjorde ju att jag helt klart blev orolig för att försova mig och kvadda hela dagen som jag hade framför mig. Men jag tror att den stora anspänningen för vad mötet skulle innehålla gjorde att jag stod på fötterna innan ens väckarklockan hunnit ljuda mer än två sekunder.
Från att ha fått vara bara mig själv, sårbar, liten, arg, och uppgiven i sin bästa väns beskyddande närhet, till att kostymen skulle på och fokus läggas på allt annat än mig och vad jag känner var vägen inte heller lång eller svår.
Jag kom fram till adressen där mötet skulle hållas. Tankarna hördes nu tydligare i mitt inre än vad känslokaoset gjorde dagen innan.
Nu skulle vi träffas, nu ville vi hitta ett sätt att nå fram till en hållbar lösning för de som behöver oss mest. En hållbar lösning för de som kommer till vårt land för att söka skydd från krig och förföljelse.
Jag tog ett djupt andetag, slog portkoden och hittade mitt inre lugn och kände mig mer fokuserad och lösningsorienterad än på väldigt länge. Det var nu det gällde. Det handlar nu inte om hur jag känt mig kränkt och kidnappad i en överenskommelse som tillfälligt stänger Sveriges gränser. Det handlar inte nu om vårt parti kommer förlora väljare. Det handlar om att göra det som förväntas av oss som är förtroendevalda av demokratiska val. Det handlar om värna om allmänhetens trygghet, möjlighet att få hjälp när man behöver det och utvecklas till den individ som de fötts till på denna jord.
Alla var nu samlade, men ingen fick uppge var vi var någonstans av säkerhetsskäl. Ett enormt engagemang och ett flöde av fokuserade partikollegor betade av den ena smärtsamma frågeställningen efter den andra samtidigt som våra telefoner konstant ringde från media som såklart ville veta vad som hände denna dag. Det var inte ett svårt val denna gång att låta telefonen ringa. Vi behövdes där och då, tillsammans och i en förtrolig samvaro, återigen så handlar det inte om hur vi känner eller ser på överenskommelsen utan vad vi kan göra för att hjälpa de som vi kan hjälpa.
Språkrören kom och gick, partisekreteraren och kanslichefen fanns med genom en hel dags hårt arbete och allt föll på plats precis sådär som jag inte ens hade vågat önska. Från att ha känt mig vilsen, sårad och för första gången obekväm i att vara en representant för miljöpartiet så kände jag att jag hade landat i min roll i denna hårda och kalla värld.
Jag tycker att denna överenskommelse är förfärlig! Jag kommer aldrig att kunna propagera för att stänga ute människor som berövats sitt hemland och stängts ute ur flera länder.
Jag vill inte ha det så här! Frustrationen och maktlösheten känns även idag stor men är inte jämförelsevis så stor som den de arma människorna på flykt säkert känner över den rika världens stängda dörrar. Det enda rätta jag kan göra nu är att göra allt jag kan för att medverka till att de i styrande positioner ute i landet med samlad kraft klarar av att ta emot dessa människor då vissa säger att det inte går.
Finns viljan finns vägen, och vi vill!
Nu spottar vi i nävarna och hugger i för att höja kapaciteten för mottagande runt om i Sveriges kommuner!