onsdag 27 januari 2016

En hyllning till journalistkåren!



Flera tusen har läst mitt sista inlägg #hansvarsvensk och HT´s reportrar fick även nys om min hashtag.
Det är sällan jag blir så nervös som när man plockar fram en filmkamera och så var det även denna gång.
Men jag måste få säga att den respekt och empati för att det inte alltid är enkelt att vara så frispråkig som jag ändå ibland är som HT´s reporter Christine Odén ändå visade mig är ovärderlig. Hade hon inte varit så proffsig och vänlig så hade jag inte vågat ställa upp faktiskt!
Den fria pressen över huvud taget borde lyftas nu om någon gång! Vi har en obehaglig utveckling i Europa just vad det gäller yttrandefrihet och det fria ordets rätt i samhället. Polen har verkligen inskränkt på den fria pressen för att ta ett exempel.
Polen inskränker pressfriheten DN

Visst är det den vackraste källarlokal du någonsin sett? Källaren på HT!


Idag är minnesdagen av förintelsen och det var i ett modernt och välutvecklat samhälle som de radikaliserade ideologierna ledde fram till förintelsens fruktansvärda massmord som vi sörjer än idag. Propaganda och informationsövertag från statsmakten var en förutsättning för att Europa demokratiskt valde in nazister i sina styrande församlingar.
Den fria pressen och det granskande ordet är viktigare än någonsin men håller på att rationaliseras bort i en värld där rubriken betalar mer än grävjobbet som är förutsättningen för god journalistik. Nu med den tidningsdöd som sprider ut sig som en pest bland samhällshjältarna så har vi nästan bara rubriker i kombination med en dramatisk och vinklad bild kvar.


 Det är inte journalister från den fria pressen som bär ansvar för det. Det är ett medieklimat som vi först och främst hittar på sociala medier och där den subjektive med egna motiv sätter rubriken efter egen agenda.
Jag hör även dräpande kommentarer runt fikabordet om journalisternas kompetens och hur journalistens politiska hemvist ska ha färgat de lokala rapporteringarna men jag delar verkligen inte den bilden av den journalistkår jag mött. Det är å andrasidan väldigt svårt att ge en bra intervju många gånger. Det har vi inte fått någon utbildning inom så när hjärnan ibland delvis finns i vilken tid barnen ska hämtas till fritids och man samtidigt ska leverera något kärnfullt om hur konsekvenserna av dubbelspårets dragning kommer påverka lokalpolitiska överväganden så är det inte undra på att budskapet ibland inte är alldeles solklart när det väl publicerats. Frågan är om det är budbärarens fel eller den som inte har koll på vilket budskap man vill sprida? Jag har verkligen mycket att lära vad det gäller att vara saklig i intervjusituationer och ibland så blir det röriga uttalanden men jag får se det som ett område med förbättringspotential för min egen del. Men det är en senare fråga att ta tag i. Detta inlägg är dock för att uttrycka min yttersta tacksamhet över att den fria pressen fortfarande finns i Sverige. Det är en förutsättning för en fungerande demokrati i utvecklig.
Min rubrik "En hyllning tilljournalistkåren" satte kanske höga förväntningar på en vackert analytiskt och informativ brödtext?
Jag är ledsen att göra er besvikna, men det är inte mitt bord. Det finns det andra som kan bättre än jag, och det vill jag att proffsen med pennan som svärd ska även fortsättningsvis ha möjligheten att göra trots ett allt kallare Europa!

 


torsdag 14 januari 2016

#hanvarsvensk


Ofredande av kvinnor debatteras frekvent nu i den allmänna debatten. Bra! Det behövs!
 Nu börjar det bli även en kulturell, etnisk och moraletisk debatt pga. att förövare i nu uppmärksammade fall har en annan härkomst än det land de begått övergreppen i.
Jag har verkligen försökt förstå hur det kommer sig att det man kallar etnisk bakgrund nu spelar en så viktig roll i debatten om män som tar sig rätten att överordna sig kvinnan.
När jag lyssnade till en debatt mellan två feminister så hör jag den ena säga att vi i Sverige har kommit så mycket längre i jämställdhetsarbetet och bör nu se till den kulturella bakgrund som de utlandsfödda förövarna har. 
Jag fick aldrig klart för mig varför. Visst tycker jag att det är viktigt att man ser hela bilden för att kunna göra en verklig skillnad men jag fick ingen förståelse för hur brott utförd av unga män från Mellanöstern skulle diskuteras på annat sätt.
Om vi nu ska väga in kultur i denna fråga så är det väl bäst att gräva där man står och börja se till den kulturella bakgrund som jag kommer ifrån.
Jag är född och uppvuxen i ett land där det fram till 1982 ansågs vara en familjeangelägenhet, inte ett brott, att misshandla sin fru i hemmet.
Ett land där det år 2004 mördades rekordmånga kvinnor av våld i nära relationer.
Jag är uppvuxen i ett land där hustrumördarna hade jobb, bostad och ett ordnat liv. Hälften var helt ostraffade. Övervägande delen var spiknyktra vid mordtillfället. Var tionde var glad frisk och nöjd med livet och mördade trots allt sin fru.
Varför?
Majoriteten av dessa män uttryckte samma motiv i rättsförhandlingarna:
De fick inte längre bestämma över sin kvinna.
Kvinnor i detta land kan må dåligt, dricka, vara arbetslösa och deprimerade men de mördar inte sina män.
Vad är skillnaden?
Mitt land har ett strukturellt kvinnovåld och ojämlikt maktförhållanden mellan könen.
Mitt land anses vara ett av världens mest jämställda länder. Mitt land är Sverige .

Om vi då går tillbaka till sexuella ofredanden och övergrepp mot kvinnor i mitt hemland.
Här har jag inte liknande  statistik att referera till men om jag bara går till min egen erfarenhet av att växa upp som flicka i ett av världens mest jämställda länder så har jag vid fler tillfällen än jag kan räkna upp blivit tafsad på av okända män, pojkar jag kände på skolan, för att inte tala om de män som klämt och känt på mina kvinnliga attribut utan att ha anmält det. Jag har inte ens tänkt tanken. Jag minns särskilt en gång då jag  och mina väninnor var på puben som nyblivna 18-åringar. Jag hade en röd top på mig som jag kände mig så fin i. Vi dansade och hade väldigt kul. Så kom det en något äldre man och bröt sig in i dansen. Han la armen om min axel och gungade med till rytmen av något som doftade 90-tals pop á la after ski. Hans arm var stor och tung så jag lyfte ned armen med ett vänligt leende. Dansen fortsatte, armen lades tillbaka men då stack han in handen under tröjan genom halsringningen på min fina röda tröja, letade sig med sina fingrar under min BH och klämde hårt i det fingrarna målmedvetet och hårdhänt fann däri. Jag knuffade honom upprört ifrån mig. Mina väninnor påkallade vakten efter att han fortsatte sina försök även efter detta. Vakten pratade lite med honom och urskuldade den burduse gästens uppförande med "han blev lite väl glad av sin pilsner".
Vi hade tappat lusten och gick därifrån, hämtade ut våra jackor i garderoben där vi möts av en annan man som sa att vi inte skulle gå hem bara för att vi hade några beundrare, tvärtom. "Med så fina tjejer så är det inte konstigt att karlarna blir som tokiga" skrockade han nästan som om det vore en komplimang.
Varifrån kom dessa män?  Vad var deras kulturella och etniska bakgrund? Vad hade den glade danspartnern för nationalitet?
Han var svensk.
Det här är ingen unik händelse. Det är heller inget unikt att jag inte ens tänkte tanken på att anmäla honom för ofredande. Jag tyckte inte om hur han helt ogenerat tog sig rätten att objektifiera mig men jag köpte argumentet att han nog var lite för full.
Kvinnor blir också lite för full ibland. Det har även hänt mig. Jag har sett män som jag upplever som attraktiva men jag har aldrig ens försökt tvinga mig på dem eller antastat någon för att jag "blivit för glad av min pilsner", eller för att jag varit någons "beundrare".
Som kvinna och svensk skulle jag aldrig utge mina sexuella drivkrafter som alibi för att jag inte kan kontrollera mina handlingar. Som kvinna och svensk har jag vid flera tillfällen accepterat svenska mäns ofredande som en del i vår ojämlika och inhumana sociala kultur genom att aldrig polisanmält dessa ofredanden.

Men min fråga kvarstår, ska vi stoppa kvinnoförtrycket genom en kulturdebatt eller genom att stå upp för människors lika värde oavsett nationalitet?
Risken känns stor att vi i den debatt som nu förs förvillas i en kulturdebatt där den främmande kulturen automatiskt alltid är värre och sämre än vår egen.
Maktmissbruk av män mot kvinnor finner inga geografiska gränser.
Det är dags att vi i en fråga om förtryck som nu förvandlats till en debatt om etnicitet skärskådar vår egen kultur.
Vad är din erfarenhet? Var det övergreppet eller etniciteten som kränkte dig i ditt inre?