torsdag 31 mars 2016

Missunnsamhet har inte hjälpt någon, men empati har räddat många.



För snart tre år sedan presenterade Alliansregeringen en bok som kallas ”Vitboken”. Den handlade om de övergrepp och kränkningar som under 1900-talet har påverkat romers villkor. Boken beskriver hur staten och kommunerna var överens om att med stöd av lagar och förordningar begränsa och hindra romer från att ta del av sina grundläggande rättigheter.
Vitboken skildrar hur fördrivningen av romer under första hälften av 1900-talet var en ”legitim” åtgärd i flera kommuner.

Länk till "Vitboken"
Många ”tiggare” som nu befinner sig i Sverige är romer. Dagens diskussion om avhysningar och krav om att förbjuda EU-medborgares tiggeri påminner starkt om hur åtgärder mot romer historiskt har diskuterats. Så här resonerade till exempel den statliga utredningen Fattigvårdslagstiftningskommittén i början av 1900-talet:
"Då Zigenarnas inordnade i samhället hos oss syntes vara ett olösligt problem och att enda utvägen vore att på ett eller annat sätt, få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen läte sig bevisas, kunde deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka inskränkningar lades på deras rörelsefrihet, att de funne med sig egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden."
Det är en vanligt förekommande uppfattning och en grogrund för antiziganism såväl historiskt som i dag är att romers situation är mer eller mindre självförvållad, eller till och med självvald.
Den här diskussionen har även varit aktuell bara för någon månad sedan i Hudiksvalls fullmäktigeförsamling.

Jag önskar att motionärerna hade varit med mig och min son idag.
Vi skulle handla på Hemköp. På vägen ut ur affären så ser vi en gammal dam som låg med ansiktet ned i rulltrappan. Hon hade ramlat ner för större delen av rulltrappan så det var ett fall på minst tre meter. En man hade fått stopp på rullbandet och vi rusade dit för att hjälpa honom att hålla upp damen vars huvud blödde rejält. Hon var kontaktbar men varför hon ramlade eller vad som hänt med hennes huvud och höft efterfallet kan vi bara gissa oss till. Sonen ringde efter ambulans men eftersom den närmaste ambulansen befann sig någonstans ute på E4an så tog det ett bra tag innan den kom. Jag som försökte hålla ett tryck emot damens blödande skalp började få kramp i armen efter en kvart. Hon var orolig och ville inte riktigt ligga still trots att det är rätt viktigt vid fallskador så vi försökte hålla henne lugn och huvudet lite högre än marknivå.
Vi hade hunnit bli några stycken vid olycksplatsen nu. Vissa stod och gapade om att det tog för lång tid för ambulansen att komma. Någon annan ville att vi skulle ringa på ytterligare en ambulans för hen hade ont i armen. Damen i trappen var nog den med mest sans trots all dramatik. Blodet från hennes huvud rann mellan fingrarna och så fort jag försökte sänka huvudet så blev hon orolig igen. ”Nej nu får jag skärpa mig, bita ihop och tänka på något annat än att min krampande arm börjat skaka”, tänkte jag. Tiden känns lång när man väntar på hjälp men vi försökte småprata lite, höll lite koll på att hon hade lite färg på kinderna, kunde röra benen och framförallt hålla huvudet stilla.
Sedan kom en kudde!
Eftersom allt mitt fokus var på damen så såg jag inte vad som hände runt oss. Men när någon stack en kudde under hennes huvud så att jag kunde släppa greppet för ett tag så var jag ju tvungen att titta upp vem som i hela friden går och bär på en kudde på stan?!
Det var mannen som så många går förbi utan att låtsas som att de ser honom. Det är ”den där tiggaren”. Det var en av de som vår debatt i fullmäktige handlade om.
Jag hade kastat ifrån mig mina bilnycklar och plånboken vid rulltrappan utan att tänka mig för. Han som kom med kudden sköt plånboken och nycklarna närmare mig, tittade uppmanande på mig och sedan ned på mina saker som att han ville säga att jag inte skulle glömma dom.
Jag möts många gånger av argumentet ”vi måste ta hand om våra äldre först, sedan kan vi hjälpa de andra”.
Idag så tog "de andra" initiativet att ta hand om "våra" äldre utan att bry sig om den enda ägodel han hade med sig.
Jag kan inte ge den här situationen rättvisa i ord märker jag men jag hoppas verkligen att ni som vill ha tuffare gränser för människor i nöd någon gång får uppleva empati och medmänsklighet mellan människor som inte ens talar samma språk men vet precis vad den andre menar.
Empati har inga gränser, men missunnsamhet har det.
Han hade empati. Han erbjöd sin kudde som med all säkerhet blir svår att få ren från damens blod. Han har säkert inte ens tillgång till tvättmaskin.
Jag tänker inte moralisera tiggeridebatten med detta inlägg. Jag vill bara visa att människor behöver människor och när vi är i nöd så måste vi hjälpa varandra!

Damen i rulltrappan följer med mig i tankarna efter dagens händelse. Jag hoppas hon inte bröt något och att hon snart mår bättre igen.
Mannen med kudden har också etsat sig fast likaså som alla de andra som visar i handling att empati är det som för människor samman.

Missunnsamhet har inte hjälpt någon, men empati har räddat många.