onsdag 7 september 2016

Jag har fått en ny kollega!


Vänsterpartiets kommunalråd lämnar stafettpinnen vidare. En kompetent politiker med en unik förmåga att göra det politiska samtalet inkluderande och intressant för åhöraren har bestämt sig för att lämna kommunalrådsuppdraget till en annan kompetent person. Den som kommer att få axla uppgiften är någon jag arbetat med tidigare. En person med en enorm sakkunnighet, politiskt engagemang och en person med civilkurage. Dessa båda politiker är mina kollegor och samtidigt mina konkurrenter. Jag har vid flera tillfällen varit rasande oenig i sak med dem båda, men har samtidigt alltid haft en stor respekt för deras arbete och för det de bidrar med in i det lokalpolitiska landskapet.
Nu när denna överlämning blivit offentlig så dröjer det inte länge innan min nya kollega smutskastas i sociala medier. Varför? Jo antagligen för att det är en medelålders man som lämnar över till en kvinna i sina bästa år.
”Nonsens!”, kanske du tänker? Nej, det är faktiskt så simpelt många gånger. ”Är det för hennes partibeteckning?” Nej uppenbarligen inte eftersom hennes företrädare säger sig aldrig varit med om detta under sin tid som partiföreträdare.
Jag har många gånger ställt frågan till mina kollegor om hur de bemöts i sociala medier, om de får hot eller trakasserier i andra former men svaret har i nio fall av tio varit nej. I nio fall av tio har kollegorna varit män. 

Hur många gånger har man inte hört folk beklaga sig över alla ”gubbar vid makten? Var är alla unga kvinnor?  Jag det ska jag säga, att om man ens tar sig in i denna värld så är det många som vänder i dörren just på grund av hur kvinnor i framträdande positioner blir allmänhetens spottkoppar.
Mina kollegor har inte fått kommentarer som:
” Du ska rövknullas med en spikklubba” ”Värdelösa subba” ”korkad och inte ens knullbar”
Mina kollegor har aldrig fått brev från ”Herr Halal Slaktaren” instucket i dörren när de låg och sov.
Mina kollegor har aldrig fått bilder skickat från deras barns skolgård med texten ”Tänk vad livet är skört…”
Mina kollegor får inte telefonsamtal från dolda nummer i tid och otid.
Mina kollegor är sällan unga kvinnor och du undrar varför?

"Vad gör väl det om 100 år?" Mycket för många!

Anna Bromhed föddes 1909 i ett Sverige där kvinnor inte hade rösträtt. Hon var djupt intresserad av samhällsdebatten och hennes samhällshjältar var journalistkåren. De rapporterade om den lilla människan från krig i fjärran länder och om beslut som skulle påverka hennes vardag i trygga lilla Hassela.
Idag kan hennes barnbarn, tack vare en lång och hård kvinnokamp, utöva sin demokratiska rättighet i både kommunstyrelse- och fullmäktigesalen i Hudiksvalls kommun.
Trots att så mycket har hänt vad det gäller kvinnors delaktighet i den demokratiska processen så är kvinnorna underrepresenterade och deras röster tas inte alltid på lika stort allvar som männens. 
Mormor Anna, hennes syster Brita född 1910 och lilla jag i mormors knä. 
Anna var min mormor och de senaste åren har jag tänkt mer än någonsin på hur hon skulle uppleva den vardag som jag befinner mig i just nu.
Jag har tillträde för att påverka, forma och fatta beslut bl. a.  i en fråga som kommer att påverka vår kommun enormt och därmed ett beslut som ska vara ”rätt beslut” för kommunens framtida utmaningar i minst 100 år framåt.
Dubbelspårets dragning genom vår kommun är den hetaste frågan i lokala samhällsdebatten. Alla har en åsikt, många efterfrågar mer information, otaliga insändare har manat till lyhördhet för andra alternativ än att klyva staden mitt i tu.
Det har i media rapporterats att ”alla politiker” vill ha ett dubbelspår genom staden och det är helt fel! 
MP Hudiksvall har hela tiden varit noga med att INTE förorda något alternativ innan samtliga alternativ utretts för att efter en konsekvensbeskrivning av de olika alternativen sedan fatta beslut om vad som gynnar kommunen mest.
Det är naturligtvis protokollfört (   KS-protokoll sid 29 ) att vi inte ställer oss bakom att förorda något alternativ innan samråd och undersökningar gjorts. För oss så skulle det varit rent av oansvarigt att ta beslut om något innan vi ens vet vad det ger för effekter. Vi vägrade köpa grisen i säcken och har hela tiden efterfrågat att fler alternativ ska beaktas istället för att (som de andra partierna) lämna så få alternativ att välja mellan som möjligt.
Jag skulle kunna agera som en kränkt maktfullkomlig man troligtvis skulle ha agerat och krävt en dementi i tidningen och i radio men det gör jag inte. Jag blir snarare sorgsen över det faktum att min mormors hjältar inte får de resurser som krävs för att kunna bedriva ett journalistiskt arbete som de säkert skulle vilja. Jag tror verkligen att man som journalist vill opartiskt granska makthavarna för att beskriva för medborgarna vad som händer såväl i fjärran länder som i närområdet men jag ser att denna uppgift blir allt svårare att genomföra.
Färre journalister och fler politiker som mediatränas ger en skev, och som denna gång, en helt felaktig bild av vad som händer i politiken.
Jag ska inte sticka under stolen med att det ibland är en tuff vardag att tillhöra en minoritet i det politiska landskapet. Det gör det inte lättare att de flesta dessutom är närmare 30 år äldre än mig, men det som är tyngst är att bli helt nedtystad och ignorerad av medborgarnas ögon och öron i politiken, media, när jag ändå står upp emot denna enorma maktapparat med våra avvikande åsikter. Jag har i motsats till min mormor fötts i ett samhälle både med yttrandefrihet och rösträtt. Jag försöker varje dag hedra och värna denna gåva och rättighet som så många kvinnor slagits för och så många kvinnor ännu inte har, men att bli utfryst från den offentliga debatten sårar djupt i kvinnosjälen. Jag undrar om mormor skulle ha ansett att framstegen för kvinnors plats i samhällsförändringen skiljer sig så mycket nu från då trots allt.
För att kunna fatta beslut som påverkar samhället 100 år framåt måste man ha modet att bära med sig erfarenheter även från 100 år bakåt i tiden. Jag hade modet, jag hade viljan, jag har verktygen men jag har berövats min röst eftersom någon annan fortfarande för min talan.