En hyllning till lokalreportern!

Lilian Sjölunds kärleksförklaring till strävsamma fritidspolitiker var en röst i mitt mediebrus som verkligen stack ut!

  Länk till Lilians ledare

Politiker oavsett partifärg smickrades och gladdes åt den. Vi är inte vana vid att uppmärksammas i positiva ordalag och med ett allt hårdare samhällsklimat så blir hat, hot och hårda ord en vardag även för fritidspolitikern vilket i sin tur gör att vi blir allt färre. Man behöver inte vara presidentkandidat i landet bortom Atlanten för att anklagas för förskingring, korruption eller att man har en dold agenda. Sjölund beskriver att fritidspolitikern begåvats med ett visst mått nörderi, en tro på politiken och demokratin och precis detta ser jag i min vardag med ledamöter som kommer kalla och huskna kvällar för att tillsammans med likasinnade försöka förstå och ta ställning till allt från spårdragning av ostkustbanan till avgifter på badhusbesök.

Men nu vill jag lyfta fram en grundsten som hela vårt demokratiska system faktiskt vilar på; Journalisten! 
På samma sätt som fritidspolitikerns goda intentioner ifrågasätts med jämna mellanrum i snacket runt fikabordet så hör man även hur journalister ska vara ”köpta”, ha en egen agenda eller vara i maskopi med någon som är högt uppsatt. Att vara politiskt korrekt har gått ifrån att uppfattas som att man har respekt och allmänt hyfs till att bli något fult eller lögnaktigt. Känns det igen?
Vi som värnar medborgarinflytande i lokalsamhället och nationellt har journalistkårens hårda arbete och sena timmar framför datorn att tacka för en fungerande demokrati i utveckling. Den fria pressen och det granskande ordet är viktigare än någonsin men riskerar att rationaliseras bort i en värld där vinklade rubriker vilseleder läsare och undergräver den fria pressens mer djupgående journalistik. Att den fria journalistiken är en förutsättning för en sund demokrati är något vi alla säkert kan enas kring men tyvärr så tas det för givet. Något håller på att falla isär...

I Polen har den nya medielagen omvandlat de statsägda medierna till så kallade nationella kulturinstitut som ska stärka publikens ”patriotiska hållning”.

Cheferna för tv-och radiokanalerna samt telegrambyrån Pap, ska tillsättas av finansministern som också när som helst kan sparka dem. Det här är en mycket oroande utveckling i vårt närområde som vi bör vara vaksamma för och som man ser i allt fler samhällen runt om i världen.
Utan den fria pressen och våra journalisters strävan om att få vara folkets ögon och öron i den demokratiska processen så blir inte demokrati något annat än majoritetens verktyg att förtrycka minoritetens inflytande.

Om tidningsdöden fortsätter sprida ut sig som en pest bland dessa samhällshjältar och trenden att allt färre journalister ska täcka allt större geografiska områden så har vi nästan bara rubriker i kombination med en dramatisk och vinklad bild kvar efter att den källkritiska mediekonsumenten slumrat till och vilar sina trötta ögon på det sk nyhetsflödet i sociala medier
Min rubrik "En hyllning till lokalreportern" satte kanske höga förväntningar på en vackert analytiskt och informativ brödtext?
Jag är ledsen att göra er besvikna, men det är inte mitt bord. Det finns det andra som kan bättre än jag, och det vill jag att proffsen med pennan som svärd ska även fortsättningsvis ha möjligheten att göra trots den orättvisa kampen mot antalet klick på sociala medier till artiklar utan källkritik!

 Så till alla fritidspolitiker som lägger hela sin själ och större delen av sin fritid för att med ett medborgarperspektiv försöka planera och budgetera förändringar i lokalsamhället vill jag säga att jag beundrar engagemanget hos er alla oavsett partifärg, men utan journalisterna så faller vårt demokratiska system samman.