fredag 31 mars 2017

#BackaBB


5.3 kg kärlek

Igår nåddes vi av beskedet att Kvinnokliniken i Hudiksvall inte kommer stängas i sommar. Tacksamheten och glädjen av detta besked är större än vad jag kan beskriva med ord. 

Jag är idag mor till tre små liv som när de skulle födas hade sju mil till BB och som inte skulle överlevt en förlossning i bilen på väg till Gävle. Jag vet av egen erfarenhet hur ovärderlig förlossningspersonalens kompetens är och har mitt liv att tacka för den goda vård jag fick på Hudiksvalls BB. Den vackraste upplevelse en människa kan få uppleva, att få bli förälder, höll för 11 år sedan på att bli den upplevelsen som lämnade min man och vår nyfödda dotter utan fru och mor. Barnet var friskt, graviditeten var helt normal men vid förlossningen så rann bokstavligt talat livet ur mig. Tack vare erfarna barnmorskor och många påsar blod som på grund av min ovanliga blodgrupp fick beställas med taxi från Uppsala så vaknade jag två dagar efter att vår dotter var född. 



Det finns många politiker som idag försöker slå sig för bröstet och hävda att de ”räddade BB”. 
Jag vet vilka som gjorde grovjobbet i detta. Jag vet vilka som har fått ducka för flera verbala höger och vänsterkrokar. Jag vet vilka som har fått tänka snabbt och hoppa över de kränktas krokben.
De som gjort och gör det verkliga jobbet i att hålla Kvinnokliniken öppen i sommar är personalen på golvet. 
De som jag har mitt liv och min familj att tacka. 
De som kommer att göra allt vad som står i deras makt för att få sommaren att gå ihop.
De som när sommaren är över förväntar sig att vi politiker svarar upp så att man uppnår en långsiktigt hållbar arbetssituation på Kvinnokliniken med kompetens och patientsäkerhet i fokus. 
Jag ser vad ni gör och har gjort för föräldrar i Hälsingland och jag är er evigt tacksam!




Idag lämnade MP Hudiksvall några askar med praliner till Kvinnoklinikens fredagsfika.






onsdag 8 mars 2017

När man inte vill ha sista ordet...

Sitter och försöker formulera en sista hälsning till en person som jag kommer att sakna så fruktansvärt.
Hon skulle aldrig kalla sig för feminist, men hon agerade så rättvist i de tuffaste situationer att feminism i hennes värld inte behövdes.
Innan jag klev in i politiken så var jag lite rädd för hennes pundus.
När jag blev hennes kollega fick jag den djupaste respekten för henne.
Hennes sätt att agera var som att ställa en outtalad fråga när en ny person kom in i rummet, " Vad har du att bidra med?"
Hon brydde sig inte om kön, ålder, etnicitet eller social status. Hon krävde att alla bidrog till att ta arbetet framåt och för det har hon min respekt.
Hon såg rätt snabbt att jag var rätt driven och var inte en del av politiken för att slå ihjäl tiden.
I vår bransch får man inte många vänner, och ingen av oss sökte nog det heller. Vi var båda där för att göra skillnad och helt plötsligt så var vi just vänner. Vi kunde luta oss emot varandras styrka, pressa den andra att ta nästa steg. Vi kunde just på grund av detta vara sårbara, blottade och uppriktiga mot varandra när det var riktigt tufft för oss båda. Vi visste att ingen av oss hade något intresse i att såra eller utnyttja den andre. Det finns en hel del sånt i politiken men det finns ingen plats för sånt i äkta vänskap. 
För mig var politiken bara en första mötesplats för Maggan och mig. Efter en kort tid var vi så mycket mer än kollegor. Det kanske låter kallt men jag har varken ork eller tid att ödsla på vänner som inte är äkta men med Maggan blev vänskapen en självklarhet. Vi var två kvinnor med väldigt olika bakgrund, i olika skeden i livet men ändå så stod vi på precis samma plattform. Vi stod ofta i orkanens öga och kände oss rätt bekväma trots att det stormade runt omkring oss. 
Nå? Hur summerar man i en sista hälsning skratt, strid, sjukdomar, barnens spratt och vår oro för dem?
Hur formulerar man något som man om hon funnits kvar skulle ha svarat på inom några sekunder?
Hur kommer det sig att det gör så ont att tvingas få sista ordet när det är det hon har tränat mig på de senaste sex, sju åren?

Det här är mitt försök till att fånga vår relation i en sista hälsning:

Min Maggan

Sakta kom döden den kom som en vän,
Tog dig vid handen och ledde dig hem.

Med glimten i ögat fick du mig att skratta,
Att du inte finns här nu är så svårt att fatta.

Jag säger farväl  med stor, stor smärta,
Men du finns lika stark och pigg i mitt hjärta.

Så kom dagen då du tog de sista andetagen.

Vila i frid, det är inget för dig
Det gjorde dig rastlös, så så länge "Hej!"

Sov nu gott, vi ses nog snart
Och då blir det som vanligt med dig, full fart!

Jag saknar dig evigt och älskar dig så,
Och mot samma öde så sakta vi gå.

Styrkan bar du ända intill slutet
Kärleken du spred finns alltid kvar.
Du sa till mig "spar ej på krutet"
Du var min vän i alla dar!

Den här bilden tog jag på Maggan med hennes 
telefon på Priden i Hudik.