måndag 30 april 2018

With love from Sweden

Foto Peter Bryngelsson
Att driva en partiförening, eller skapa opinion inför politiska beslut är inget självändamål i sig.

Det är samhällsförändringen som är det primära målet.
Jag och MP Hudiksvall har följt Situation Baltikums arbete lite på avstånd och imponeras av hur en ideell förening kan förändra så många människors liv med små medel.
De är sanna förebilder vad det gäller en positiv samhällsförändring!
När man jobbar i en ideell förening (som även ett politiskt parti är) lägger man enorma mängder tid och hjärta för att hjälpa andra. Man gör det för att man brinner för något så djup och så starkt.
Situation Baltikum är en partipolitiskt och religiöst obunden förening som i år fick motta MP Hudiksvalls historiskt största bidrag ur vårt årliga utdelning av Miljö och Solidaritetspris. att engagerat påverka och göra skillnad i miljö- eller solidaritetsfrågor.
1984 instiftade Miljöpartiet i Hudiksvall en Mos-fond - (Miljö- och solidaritet) dit vi varje år avsätter 2000kr per mandat i kommunfullmäktige och denna mandatperiod har vi fyra mandat och satte undan 8000kr.
Foto Peter Bryngelsson

Genom åren har MP delat ut pengar till organisationer och företag såväl som till privatpersoner som på ett eller annat sätt gjort sig förtjänt av uppmuntran för sitt fina arbete genom.
Foto Peter Bryngelsson
I år fick Situation Baltikum 10,000 kr för sitt arbete med visa solidaritet med medmänniskor i behov av något de inte har; genom återbruk, cirkulär ekonomi och genom att inte tära  mer på planetens resurser än vad man behöver. De utbildar dessutom ungdomar i vår kommun i demokrati och projektledning i sitt löpande arbete. Samtidigt driver de utbildning i självhushållning för ekonomiskt utsatta familjer i Lettland genom bl.a. ett odlingsprojekt. 
När MP Hudiks ordförande Per Palm och jag delade ut vårt MOS-pris på Situation Baltikums välgörenhetsgala i lördags så sa jag att om ledare som dem skulle vara de som tar över världen så ser framtiden ljus ut för oss alla. 
Ingen blir mer glada än vi om de skulle göra så att ett parti som står för ekonomisk- ekologisk och social hållbarhet inte längre skulle behövas.

 
Foto Oskar Gyllenhammar




Gå ut och förändra världen, det är världen värd!


Foto Peter Bryngelsson

torsdag 26 april 2018

Tyngt hjärta och tunghäfta på måndagen men på tisdag kvittrade vårfåglarna

På måndagens fullmäktige så seglade en mening genom luften som blev som ett slag i magen.
Man säger ju att man som politisk företrädare ska vara personlig men aldrig privat i sin roll, men då passerades den gränsen för mig.
Jag stod där mitt i gången med ledamöter till vänster och höger om mig och tog de ord som uttalades från talarstolen otroligt personligt. Ett budskap som vred om i den sfär som jag ville ha för mig själv, den sfär som skulle få förbli privat.
”Vi motsätter oss inte bara den oansvariga invandringspolitiken som bedrivs idag utan även den som vårt land har haft i ett 20-tal år och det har inte betalat igen sej än. Om du, Andréa, nu anser att invandringen är en investering för framtiden, när kommer avkastningen då?”
Där tappade jag fokus från min roll i fullmäktige och blev flickan vars pappa kom till Sverige i samband med den persiska revolutionen.
Är jag ett resultat av ”oansvarig invandringspolitik”? 
Om vår familj inte anses ha ”betalat sig” så måste vi alltså anses vara en belastning för samhället, eller vad var det han sa?
Anses inte min utlandsfödda pappas inbetalda skatter och arbetsgivaravgifter som han betalat för alla de han genom åren haft anställd i sina företag vara en ”avkastning” som kommer oss alla till gagn?
Det var min pappas skatteinbetalningar som bekostat min opponents utbildning och sett till att han fått en trygg uppväxt och så är detta tacken?!
Min pappa missunnar dock inte min opponent en trygg uppväxt och näst intill gratis skola och omsorg på hans bekostnad.

Min pappa gör inte skillnad på folkgrupper.
Replikskiftena i fullmäktige går fort och jag hade tappat fokus på vad min roll var i salen där och då.
Jag svalde alla känslor som sköljde över mig men jag kände mig som något som katten släpat in.
Jag lät bli att gå i polemik efter att just ha fått känslan av att jag var ett oönskat resultat av det de kallade oansvarig invandring.
Ämnet var trots allt mycket allvarligare än mina sårade känslor.
Ämnet var ensamkommande ungas möjlighet att få gå klart sin utbildning.
Ungdomar som inte som jag har ett eget hem där min familj väntar på mig när denna kväll var slut. Ungdomar som inte vet var deras föräldrar är, hur de mår eller om de ens lever.
Ungdomar som inte har någon familj som kan försvara dem när andra baktalar och svartmålar dem på ett språk som de inte fullt ut lärt sig behärska ännu.

På tisdag kom beskedet att Centerpartiet ger sitt stöd till regeringens lagförslag om att ge 9000 ensamkommande ungdomar en möjlighet att få uppehållstillstånd. En fråga som mitt parti har drivit hårt på nationell nivå och som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna stöttat och som med Centerpartiets välsignelse kommer att gå igenom riksdagens omröstning.

Jag må ha fått tyngt hjärta och tunghäfta på måndagen men på tisdag sken solen starkare än på länge.