Tyngt hjärta och tunghäfta på måndagen men på tisdag kvittrade vårfåglarna

På måndagens fullmäktige så seglade en mening genom luften som blev som ett slag i magen.
Man säger ju att man som politisk företrädare ska vara personlig men aldrig privat i sin roll, men då passerades den gränsen för mig.
Jag stod där mitt i gången med ledamöter till vänster och höger om mig och tog de ord som uttalades från talarstolen otroligt personligt. Ett budskap som vred om i den sfär som jag ville ha för mig själv, den sfär som skulle få förbli privat.
”Vi motsätter oss inte bara den oansvariga invandringspolitiken som bedrivs idag utan även den som vårt land har haft i ett 20-tal år och det har inte betalat igen sej än. Om du, Andréa, nu anser att invandringen är en investering för framtiden, när kommer avkastningen då?”
Där tappade jag fokus från min roll i fullmäktige och blev flickan vars pappa kom till Sverige i samband med den persiska revolutionen.
Är jag ett resultat av ”oansvarig invandringspolitik”? 
Om vår familj inte anses ha ”betalat sig” så måste vi alltså anses vara en belastning för samhället, eller vad var det han sa?
Anses inte min utlandsfödda pappas inbetalda skatter och arbetsgivaravgifter som han betalat för alla de han genom åren haft anställd i sina företag vara en ”avkastning” som kommer oss alla till gagn?
Det var min pappas skatteinbetalningar som bekostat min opponents utbildning och sett till att han fått en trygg uppväxt och så är detta tacken?!
Min pappa missunnar dock inte min opponent en trygg uppväxt och näst intill gratis skola och omsorg på hans bekostnad.

Min pappa gör inte skillnad på folkgrupper.
Replikskiftena i fullmäktige går fort och jag hade tappat fokus på vad min roll var i salen där och då.
Jag svalde alla känslor som sköljde över mig men jag kände mig som något som katten släpat in.
Jag lät bli att gå i polemik efter att just ha fått känslan av att jag var ett oönskat resultat av det de kallade oansvarig invandring.
Ämnet var trots allt mycket allvarligare än mina sårade känslor.
Ämnet var ensamkommande ungas möjlighet att få gå klart sin utbildning.
Ungdomar som inte som jag har ett eget hem där min familj väntar på mig när denna kväll var slut. Ungdomar som inte vet var deras föräldrar är, hur de mår eller om de ens lever.
Ungdomar som inte har någon familj som kan försvara dem när andra baktalar och svartmålar dem på ett språk som de inte fullt ut lärt sig behärska ännu.

På tisdag kom beskedet att Centerpartiet ger sitt stöd till regeringens lagförslag om att ge 9000 ensamkommande ungdomar en möjlighet att få uppehållstillstånd. En fråga som mitt parti har drivit hårt på nationell nivå och som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna stöttat och som med Centerpartiets välsignelse kommer att gå igenom riksdagens omröstning.

Jag må ha fått tyngt hjärta och tunghäfta på måndagen men på tisdag sken solen starkare än på länge.

Nuuuuu kööööör vi!

Nu har årsmötet beslutat om fullmäktigelistan inför kommunvalet 2018!

De sex toppkandidaterna Ronald, Eva, Per, jag, Bengt och Lina

Igår tog Miljöpartiets årsmöte beslut om världens bästa lista! Ett riktig valvinnargäng! 

Presentation av topp tio:

1. Andréa Bromhed. Oppositionsråd och MP Gävleborgs förstanamn på riksdagslistan.
2. Bengt Sahlin som under denna representerat MP i bla  Kommunfullmäktige och kommunstyrelsen .
3. Lina Johnsson. Hemvändande gymnasielärare som tidigare suttit i Skarpnäcks stadsdelsnämnd och nu representerar MP Hudiksvall i Kultur och Fritidsnämnden.
4. Per Palm. Ordförande för MP Hudiksvalls styrelse och andre vice ordförande i KoF
5. Eva Bovin har varit med sedan Miljöpartiets start och har de senaste åren engagerat sig i äldre- och omsorgsfrågorna i kommunen.
6. Ronald Krathman. Tidigare gruppledare för MP Hudiksvall som återupptar sitt politiska engagemang med att kliva in på KF-listan. Han är pensionerad lärare vars största engagemang de senaste åren varit i föreningen Lettlandshjälpen som nu lämnats över med varm hand till föreningen Situation Baltikum men han har också setts i Miljö och räddningsnämnden.
7. Barbro Ryttlinger som har ett förflutet som specialpedagog och som idag har förtroendeuppdrag i Lärandenämnden och kyrkofullmäktige.
8. Peter Jonaszon är en ny frisk fläkt på MP´s fullmäktigelista som känns igen från hans engagemang i Dellenkultur och Dellenmejeriet Hälsingemjölk.
9. Monika Lavén som har suttit i Byggnadsnämnden under denna mandatperiod och har förfluten yrkesbana inom arkitektur.
10. Anders J. Eriksson är lantbrukaren som senaste mandatperioden representerat MP i bla kommunfullmäktige
    
    Listan i sin helhet:
    
    
    1.   Andréa Bromhed

    

    Eva Bovin i början av 80-talet

    2.   Bengt Sahlin        
    3.   Lina Johnsson          
    4.   Per Palm           
    5.   Eva Bovin           
    6.   Ronald Krathman      
    7.   Barbro Ryttlinger       
    8.   Peter Jonaszon
    9.   Monica Lavén     10. Anders Julle Eriksson        
    11. Ann-Catrin Bergman
    12. Nanok Stagnell      
    13. Ann-Britt Lindmark Lagerwall  
    14. Jan-Tage Danielsson            
    15. Dorothea Guth  
    16. Ibrahim Alnuman    
    17. Ulla Gustafsson Jonsson           
    18. Sture Jonsson        
    19. Lennart Almstedt     

    

    We can fix it! 

    20. Göran Wiklund        

Min kropp. Ett heligt tempel, i den bästa av världar

Det är något som skaver. Eller snarare någon som skaver.
Det är inte ofta det händer och det är inget som gör att jag blir rädd men jag inser att det förändrar mig och mitt sätt att agera.
De flesta har varit med om det, eller åtminstone bevittnat det. Många har skrattat lite urskuldande och få har sagt ifrån. När de sagt ifrån så har de snarare blivit ifrågasatt för dess "känslighet" som om det vore någon allergisk reaktion när kvinnor säger ifrån när män tar sig friheter på deras kroppars bekostnad.
Flera av er tycker säkert att detta är ett uttjatat ämne, men om det är så många som tjatat om det varför har inte större förändringar skett till dags dato?

Jag pratar som ni förstår om dessa bullriga män som skrattande rycker åt sig en kram och klämmer till lite extra, erbjuder sig att ta av sig den enda skjortan de bär när man tycker att det är kallt eller som den där gången som jag ska berätta om nu...
Jag lägger en stor del av mitt liv utanför familjen i den politiska sfären. Många av mina politiska kollegor oavsett parti är äldre män. Jag har inga problem med det. Jag har ofta rört mig i mansdominerade världar och känt mig bekväm med det men jag har sällan stött på detta beteende utanför tillställningar där alkohol tillåts. 

Ett av några exempel var i fikapausen vid ett kommunfullmäktige för någon månad sedan. Vi var på väg ner för en trapp när jag sprang om en av dessa män som har en förkärlek för att roffa åt sig lite fysisk kontakt på min kropps bekostnad.
 "Det var värst vad du har bråttom här i livet Andréa" hör jag honom säga när jag precis ska passera honom.
"Bråttom vet jag väl inte men så länge som jag är steget före dig så får man väl vara nöjd" svarade jag i ett försök att vara rapp i repliken och hålla ångan uppe från den ajournerade fullmäktigedebatten.
Då tar han tag i mina höfter med ett fast grepp med hans båda händer och när hans korpulenta mage nått min svank så skrattar han högljutt "Jasså du vill ha mig bakifrån?!!!" 

Min kollega som var några steg efter blev tyst, jag vet inte om hen ens tog in vad som sas och en annan bullrig man med liknande rondör vände sig upp i trappen mot oss och skrattade lite generat.
Jag sa inget. Jag gick vidare ner för trappen, tog mitt fika och gick tillbaka till tjänstgöring. Men det skaver fortfarande. Jag har tänkt mycket på det där.
Varför var jag inte bara vara tyst?
Varför ska jag försöka skämta med folk som jag vet kommer förr eller senare få sig ett gott skratt på min kropps bekostnad, ofta inför en mycket nöjd publik av likasinnade?
Hur ska jag agera nästa gång det händer, är det inte dags att ryta ifrån? Jag klarar ju det när det gäller andra så varför inte för min egen del?
Är det jag som är känslig?
Borde man tåla sån´t?
Frågorna blev många i mitt inre om hur jag skulle ändra på mitt beteende för att undvika situationer som dessa men så slog en helt annan tanke mig.
Hur skulle den korpulente mannen som skrattat lite generat åt den bullrige mannens gubbaktiga pojkstreck ha reagerat om det var HANS höfter som hållits fast?
Hur skulle dessa män med silverstänk i det snart försvinnande hårlinjerna reagerat när den ene mannens mage börjar smeka den andre mannens bakdel samtidigt som han förtjust utbrister att han skulle föredra att bli tagen bakifrån av sin partikamrat?
Det skulle ju bli fullt slagsmål!
Höftledskulor skulle rulla, benproteser byta ägare och pacemakers skulle tvingas ställas om för att lugna de svallande hjärtrusningarna hos dessa män som inte skulle tolerera att någon annan tog sig rätten att objektifiera dem.
Jag ler lite smått åt den syn som spelas upp för mitt inre när dessa män med pondus ger varandra en snyting eller tre i min fiktiva version av vad som egentligen hände. Samtidigt så får jag mitt svar på de frågor jag ställt mig själv tidigare.
Jag är inte mer känslig än vad en man skulle ha varit i liknande situation.
Man behöver inte tåla sån´t här och jag förtjänar att få ryta ifrån nästa gång det sker.
Jag vill ju bli tagen på allvar, som en jämlike. Jag vill bara behandlas med lite respekt. 

Jag är mer än min kropp, samtidigt så är min kropp värd minst lika mycket respekt som min person. 

Min kropp har burit sorger och glädjeskutt. Den har lärt sig cykla, skrubba knäna. Den har varit förälskad, den har burit flera barn och den har producerat mat till mina barn som genom åren av amning kunnat fylla stora mjölktankar. Min kropp är en helig plats där min person är den som drar gränsen för vem som ska få komma nära.
Både jag och mina barn har tränat kampsport i unga år men inte ens det självförsvar som vi tillsammans har tränat känns rätt i dessa situationer. Jag har för stor respekt för den andres heliga tempel. Jag kan om jag vill kasta omkull den bullriga farbrorn men jag vill inte. Det är att kränka både mig och honom. 

Jag vill möta honom och mig själv med respekt, i den bästa av världar.  

#openstockholm

Det är dagen efter.

Dagen efter så darrar läppen lite lätt så fort jag nås av nya skildringar från attentatet på Drottninggatan i Stockholm. 

Vi kommer nog alltid minnas denna dag, men säkert utifrån olika perspektiv.

Min närmaste vän, hon som vet allt. Hon som är den jag vänder mig till när det är riktigt illa eller när något helt fantastiskt håller på att ske. Hon jobbar just där, i det hus, där lastbilens vansinnesfärd slutade med en krasch. 

Hon missar inte en arbetsdag om hon så har feber. Det är fredag. Det är klart att hon är där inne tänkte jag. Är hon inte på Åhléns så är hon uppe på kontoret mittemot och det är ju lika illa det. Tänk om hon var på väg hem? Klockan är bara 15 men hon kanske försökt sluta tidigare? Frågorna blir fler och fler och jag inser att jag måste få tag på henne. Det är något fel med telefonlinjen. Inga signaler går fram. På hennes FB har hon lagt upp en semesterbild, men jag vet ju att hon brukar lägga upp dem när hon kommit hem till Sverige. Minuterna känns så långa när man väntar på ett svar. Minuterna blev timmar och det var som en evighet. Sedan kom ett sms. "Jag är ok, vi är fortfarande i Spanien. Kollegor instängda på kontoret och allt avspärrat tydligen..." Då kom huvudvärken. Anspänningen, oron och de mörka tankarna släppte för ett tag. Hon var i säkerhet. Jag skulle få se henne igen. 

Jag gick från att vara känslostyrd till att tänka logiskt igen. Jag lägger ner telefonen och lyssnar till reportern med den gälla rösten och flackande blick. "Jag mötte precis en lärare från Hudiksvall som letar efter sina elever som just idag varit på studiebesök i riksdagshuset." 

Jösses! Våra barn, mitt i allt detta elände?! Samtidigt som en efter en av mina vänner "markerat sig själva som i säkerhet under attacken i Stockholm" i mitt Facebookflöde så kollar jag upp vad vi vet om ungdomarna från Östra skolan. De evighetslånga timmarna blir fler och fler samtidigt som så mycket sker på så kort tid. 

Var ska detta ta vägen? Vad är det som egentligen händer? Socialdemokraterna har kongress imorgon. Är det en ny Breivik vi ser? Men så dyker något upp i mitt flöde:

"1. Dela inga bilder på skadade

 2. Sprid inga obekräftade uppgifter.

 3.Sprid inte vad polisen gör eller var de är

 4. Ta det lugnt

 5. Ring en vän"

Såklart, nu får vi inte ryckas iväg i ännu en känslostorm.

Något vackert växer nu fram. Mitt i något som känns både frustrerande långt borta samtidigt som det befinner sig rakt inne i mitt hjärta. 

Stockholmare som många gånger beskrivs som slutna och självupptagna slog hål på alla myter om dem. De öppnade sina hem för främlingar. De erbjöd mat till hungriga och skjuts till strandsatta. Förskolepersonal höll förskolor öppna och barnen trygga tills deras föräldrar förhoppningsvis skulle kunna komma och och krama om sina älskade barn även denna dag. 

Stockholmarna mötte inte ondskan med vrede eller hat. De slöt upp och överöste varandra med kärlek, empati och medmänsklighet. 

Jag har aldrig varit så stolt som idag över att komma från Stockholm!

Ni gav mig hoppet om att medmänsklighetens gryning kanske kommer ur sorgens ruiner. 

Kronprinsessan fick en fråga om hur Sverige skulle ta sig ur denna svåra stund och hon svarade med emfas, "Tillsammans!"

Tack alla fantastiska Stockholmare som har svarat på ondskan med kärlek.

Tack för att ni i en tid då många varit så rädda ändå sträckt ut en hand till en främling och erbjudit er hjälp.

Tack för att ni visat omvärlden att man ska sluta upp istället för att sluta sig.

Det är på grund av er värme, empati och medmänsklig kärlek min läpp darrat idag. Mina tårar är inte av rädsla. Mina tårar är av tacksamhet och stolthet över ert agerande. 

Jag står med er. Tillsammans!

Illustratör Daniel Björk

#BackaBB

5.3 kg kärlek

Igår nåddes vi av beskedet att Kvinnokliniken i Hudiksvall inte kommer stängas i sommar. Tacksamheten och glädjen av detta besked är större än vad jag kan beskriva med ord. 

Jag är idag mor till tre små liv som när de skulle födas hade sju mil till BB och som inte skulle överlevt en förlossning i bilen på väg till Gävle. Jag vet av egen erfarenhet hur ovärderlig förlossningspersonalens kompetens är och har mitt liv att tacka för den goda vård jag fick på Hudiksvalls BB. Den vackraste upplevelse en människa kan få uppleva, att få bli förälder, höll för 11 år sedan på att bli den upplevelsen som lämnade min man och vår nyfödda dotter utan fru och mor. Barnet var friskt, graviditeten var helt normal men vid förlossningen så rann bokstavligt talat livet ur mig. Tack vare erfarna barnmorskor och många påsar blod som på grund av min ovanliga blodgrupp fick beställas med taxi från Uppsala så vaknade jag två dagar efter att vår dotter var född. 

Det finns många politiker som idag försöker slå sig för bröstet och hävda att de ”räddade BB”. 

Jag vet vilka som gjorde grovjobbet i detta. Jag vet vilka som har fått ducka för flera verbala höger och vänsterkrokar. Jag vet vilka som har fått tänka snabbt och hoppa över de kränktas krokben.

De som gjort och gör det verkliga jobbet i att hålla Kvinnokliniken öppen i sommar är personalen på golvet. 

De som jag har mitt liv och min familj att tacka. 

De som kommer att göra allt vad som står i deras makt för att få sommaren att gå ihop.

De som när sommaren är över förväntar sig att vi politiker svarar upp så att man uppnår en långsiktigt hållbar arbetssituation på Kvinnokliniken med kompetens och patientsäkerhet i fokus. 

Jag ser vad ni gör och har gjort för föräldrar i Hälsingland och jag är er evigt tacksam!

Idag lämnade MP Hudiksvall några askar med praliner till Kvinnoklinikens fredagsfika.

När man inte vill ha sista ordet...

Sitter och försöker formulera en sista hälsning till en person som jag kommer att sakna så fruktansvärt.
Hon skulle aldrig kalla sig för feminist, men hon agerade så rättvist i de tuffaste situationer att feminism i hennes värld inte behövdes.
Innan jag klev in i politiken så var jag lite rädd för hennes pundus.
När jag blev hennes kollega fick jag den djupaste respekten för henne.
Hennes sätt att agera var som att ställa en outtalad fråga när en ny person kom in i rummet, " Vad har du att bidra med?"
Hon brydde sig inte om kön, ålder, etnicitet eller social status. Hon krävde att alla bidrog till att ta arbetet framåt och för det har hon min respekt.
Hon såg rätt snabbt att jag var rätt driven och var inte en del av politiken för att slå ihjäl tiden.
I vår bransch får man inte många vänner, och ingen av oss sökte nog det heller. Vi var båda där för att göra skillnad och helt plötsligt så var vi just vänner. Vi kunde luta oss emot varandras styrka, pressa den andra att ta nästa steg. Vi kunde just på grund av detta vara sårbara, blottade och uppriktiga mot varandra när det var riktigt tufft för oss båda. Vi visste att ingen av oss hade något intresse i att såra eller utnyttja den andre. Det finns en hel del sånt i politiken men det finns ingen plats för sånt i äkta vänskap. 
För mig var politiken bara en första mötesplats för Maggan och mig. Efter en kort tid var vi så mycket mer än kollegor. Det kanske låter kallt men jag har varken ork eller tid att ödsla på vänner som inte är äkta men med Maggan blev vänskapen en självklarhet. Vi var två kvinnor med väldigt olika bakgrund, i olika skeden i livet men ändå så stod vi på precis samma plattform. Vi stod ofta i orkanens öga och kände oss rätt bekväma trots att det stormade runt omkring oss. 
Nå? Hur summerar man i en sista hälsning skratt, strid, sjukdomar, barnens spratt och vår oro för dem?
Hur formulerar man något som man om hon funnits kvar skulle ha svarat på inom några sekunder?
Hur kommer det sig att det gör så ont att tvingas få sista ordet när det är det hon har tränat mig på de senaste sex, sju åren?

Det här är mitt försök till att fånga vår relation i en sista hälsning:

Min Maggan

Sakta kom döden den kom som en vän,
Tog dig vid handen och ledde dig hem.

Med glimten i ögat fick du mig att skratta,
Att du inte finns här nu är så svårt att fatta.

Jag säger farväl  med stor, stor smärta,
Men du finns lika stark och pigg i mitt hjärta.

Så kom dagen då du tog de sista andetagen.

Vila i frid, det är inget för dig
Det gjorde dig rastlös, så så länge "Hej!"

Sov nu gott, vi ses nog snart
Och då blir det som vanligt med dig, full fart!

Jag saknar dig evigt och älskar dig så,
Och mot samma öde så sakta vi gå.

Styrkan bar du ända intill slutet
Kärleken du spred finns alltid kvar.
Du sa till mig "spar ej på krutet"
Du var min vän i alla dar!

Den här bilden tog jag på Maggan med hennes 

telefon på Priden i Hudik.

En hyllning till lokalreportern!

Lilian Sjölunds kärleksförklaring till strävsamma fritidspolitiker var en röst i mitt mediebrus som verkligen stack ut!

  Länk till Lilians ledare

Politiker oavsett partifärg smickrades och gladdes åt den. Vi är inte vana vid att uppmärksammas i positiva ordalag och med ett allt hårdare samhällsklimat så blir hat, hot och hårda ord en vardag även för fritidspolitikern vilket i sin tur gör att vi blir allt färre. Man behöver inte vara presidentkandidat i landet bortom Atlanten för att anklagas för förskingring, korruption eller att man har en dold agenda. Sjölund beskriver att fritidspolitikern begåvats med ett visst mått nörderi, en tro på politiken och demokratin och precis detta ser jag i min vardag med ledamöter som kommer kalla och huskna kvällar för att tillsammans med likasinnade försöka förstå och ta ställning till allt från spårdragning av ostkustbanan till avgifter på badhusbesök.

Men nu vill jag lyfta fram en grundsten som hela vårt demokratiska system faktiskt vilar på; Journalisten! 
På samma sätt som fritidspolitikerns goda intentioner ifrågasätts med jämna mellanrum i snacket runt fikabordet så hör man även hur journalister ska vara ”köpta”, ha en egen agenda eller vara i maskopi med någon som är högt uppsatt. Att vara politiskt korrekt har gått ifrån att uppfattas som att man har respekt och allmänt hyfs till att bli något fult eller lögnaktigt. Känns det igen?
Vi som värnar medborgarinflytande i lokalsamhället och nationellt har journalistkårens hårda arbete och sena timmar framför datorn att tacka för en fungerande demokrati i utveckling. Den fria pressen och det granskande ordet är viktigare än någonsin men riskerar att rationaliseras bort i en värld där vinklade rubriker vilseleder läsare och undergräver den fria pressens mer djupgående journalistik. Att den fria journalistiken är en förutsättning för en sund demokrati är något vi alla säkert kan enas kring men tyvärr så tas det för givet. Något håller på att falla isär...

I Polen har den nya medielagen omvandlat de statsägda medierna till så kallade nationella kulturinstitut som ska stärka publikens ”patriotiska hållning”.

Cheferna för tv-och radiokanalerna samt telegrambyrån Pap, ska tillsättas av finansministern som också när som helst kan sparka dem. Det här är en mycket oroande utveckling i vårt närområde som vi bör vara vaksamma för och som man ser i allt fler samhällen runt om i världen.
Utan den fria pressen och våra journalisters strävan om att få vara folkets ögon och öron i den demokratiska processen så blir inte demokrati något annat än majoritetens verktyg att förtrycka minoritetens inflytande.

Om tidningsdöden fortsätter sprida ut sig som en pest bland dessa samhällshjältar och trenden att allt färre journalister ska täcka allt större geografiska områden så har vi nästan bara rubriker i kombination med en dramatisk och vinklad bild kvar efter att den källkritiska mediekonsumenten slumrat till och vilar sina trötta ögon på det sk nyhetsflödet i sociala medier
Min rubrik "En hyllning till lokalreportern" satte kanske höga förväntningar på en vackert analytiskt och informativ brödtext?
Jag är ledsen att göra er besvikna, men det är inte mitt bord. Det finns det andra som kan bättre än jag, och det vill jag att proffsen med pennan som svärd ska även fortsättningsvis ha möjligheten att göra trots den orättvisa kampen mot antalet klick på sociala medier till artiklar utan källkritik!

 Så till alla fritidspolitiker som lägger hela sin själ och större delen av sin fritid för att med ett medborgarperspektiv försöka planera och budgetera förändringar i lokalsamhället vill jag säga att jag beundrar engagemanget hos er alla oavsett partifärg, men utan journalisterna så faller vårt demokratiska system samman.