Jag tror det var dags för lite pepp!

No Words needed!

Till alla mina fans...

... och då menar jag inte fans med ett engelskt uttal utan mer så som Magnus och Brasse skulle ha uttalat sig i denna visa.
Jag har tydligen en förmåga att dra till mig vissa upprörda (läs intellektuellt understimulerade), självgoda (läs narcissister) som är modiga nog att med brist på självinsikt försöka trycka ner "svaga och inkompetenta kvinnor som kvoterats in i maktens korridorer".
Till alla mina fans därute;
Ni är hjärtligt välkomna till ett förutsättningslöst samtal på polisstationen där vi kan diskutera huruvida ert utövande av yttrandefriheten anses vara lagligt eller ej. Sedan kan vi diskutera vem av oss som förtjänat folkets förtroende att föra deras talan i de demokratiska samtalen och vara en röst i de demokratiska besluten.
Förtal, hemfridsbrott och stalking känns ju som något ni kan bidra med i det ni kallar "maktens korridorer". Själv använder jag mig av några troligtvis sällsynta egenskaper (i era kretsar i vart fall) så som lyhördhet, respekt för olika åsikter och allas lika rätt under lagen.

Lånta fjädrar

Hittills har 102 företrädare för Region Gävleborg åkt på utbildning hos vårdföretaget Kaiser Permanente i USA. Under de senaste två åren har resorna kostat drygt tre miljoner kronor.
Uppskattningsvis så bör det vara 6 st. undersköterskors årslöner i motsvarande tid som man hade kunnat anställa.
Jag har all förståelse för och tycker att det är helt rätt att man drar lärdom, till och med utanför Sveriges gränser, men vi har ju ett mycket smartare sätt att få den informationen än att sätta över etthundra människor på ett plan på andra sidan Atlanten för att de ska få nya intryck!
Det går att få den mest avancerade utbildning via distansstudier på både universitets- och högskolenivå men det duger tydligen inte?!
Jag får sällan gehör för detta argument då jag pratar med de som det berör men jag tycker i alla fall att det är upp åt väggarna fel!
Denna resa kostar uppskattningsvis 3 miljoner kronor man har tydligen bedömt att denna resa var värd ett ökat politikerförakt och den faktiska kostnad som resan medför. Men jag skulle dessutom vilja ha uppgifter om vad detta kostat oss alla i koldioxidutsläpp med tanke på att vi ska bli en "Fossilfri region"? Jo du tack! Det var en bra start på den resan!
Klimatkompenseras flygresorna?
Avslutningsvis; hur i hela friden tror man att människor ska välja klimatsmarta alternativ i vardagen då våra förtroendevalda ser ner på oss från ett flygplan på vår, och nästa generations bekostnad?!
(Till er  som nu kommer säga att det fanns miljöpartister på flyget vill jag säga redan nu; jag tycker det är fel oavsett partibetäckning)

Länk till artikel i HT

En hyllning till journalistkåren!

Artikel i HT #hanvarsvensk

Flera tusen har läst mitt sista inlägg #hansvarsvensk och HT´s reportrar fick även nys om min hashtag.
Det är sällan jag blir så nervös som när man plockar fram en filmkamera och så var det även denna gång.
Men jag måste få säga att den respekt och empati för att det inte alltid är enkelt att vara så frispråkig som jag ändå ibland är som HT´s reporter Christine Odén ändå visade mig är ovärderlig. Hade hon inte varit så proffsig och vänlig så hade jag inte vågat ställa upp faktiskt!
Den fria pressen över huvud taget borde lyftas nu om någon gång! Vi har en obehaglig utveckling i Europa just vad det gäller yttrandefrihet och det fria ordets rätt i samhället. Polen har verkligen inskränkt på den fria pressen för att ta ett exempel.
Polen inskränker pressfriheten DN

Visst är det den vackraste källarlokal du någonsin sett? Källaren på HT!

Idag är minnesdagen av förintelsen och det var i ett modernt och välutvecklat samhälle som de radikaliserade ideologierna ledde fram till förintelsens fruktansvärda massmord som vi sörjer än idag. Propaganda och informationsövertag från statsmakten var en förutsättning för att Europa demokratiskt valde in nazister i sina styrande församlingar.
Den fria pressen och det granskande ordet är viktigare än någonsin men håller på att rationaliseras bort i en värld där rubriken betalar mer än grävjobbet som är förutsättningen för god journalistik. Nu med den tidningsdöd som sprider ut sig som en pest bland samhällshjältarna så har vi nästan bara rubriker i kombination med en dramatisk och vinklad bild kvar.

 Det är inte journalister från den fria pressen som bär ansvar för det. Det är ett medieklimat som vi först och främst hittar på sociala medier och där den subjektive med egna motiv sätter rubriken efter egen agenda.
Jag hör även dräpande kommentarer runt fikabordet om journalisternas kompetens och hur journalistens politiska hemvist ska ha färgat de lokala rapporteringarna men jag delar verkligen inte den bilden av den journalistkår jag mött. Det är å andrasidan väldigt svårt att ge en bra intervju många gånger. Det har vi inte fått någon utbildning inom så när hjärnan ibland delvis finns i vilken tid barnen ska hämtas till fritids och man samtidigt ska leverera något kärnfullt om hur konsekvenserna av dubbelspårets dragning kommer påverka lokalpolitiska överväganden så är det inte undra på att budskapet ibland inte är alldeles solklart när det väl publicerats. Frågan är om det är budbärarens fel eller den som inte har koll på vilket budskap man vill sprida? Jag har verkligen mycket att lära vad det gäller att vara saklig i intervjusituationer och ibland så blir det röriga uttalanden men jag får se det som ett område med förbättringspotential för min egen del. Men det är en senare fråga att ta tag i. Detta inlägg är dock för att uttrycka min yttersta tacksamhet över att den fria pressen fortfarande finns i Sverige. Det är en förutsättning för en fungerande demokrati i utvecklig.
Min rubrik "En hyllning tilljournalistkåren" satte kanske höga förväntningar på en vackert analytiskt och informativ brödtext?
Jag är ledsen att göra er besvikna, men det är inte mitt bord. Det finns det andra som kan bättre än jag, och det vill jag att proffsen med pennan som svärd ska även fortsättningsvis ha möjligheten att göra trots ett allt kallare Europa!

 



#hanvarsvensk

Ofredande av kvinnor debatteras frekvent nu i den allmänna debatten. Bra! Det behövs!
 Nu börjar det bli även en kulturell, etnisk och moraletisk debatt pga. att förövare i nu uppmärksammade fall har en annan härkomst än det land de begått övergreppen i.

Jag har verkligen försökt förstå hur det kommer sig att det man kallar etnisk bakgrund nu spelar en så viktig roll i debatten om män som tar sig rätten att överordna sig kvinnan.

När jag lyssnade till en debatt mellan två feminister så hör jag den ena säga att vi i Sverige har kommit så mycket längre i jämställdhetsarbetet och bör nu se till den kulturella bakgrund som de utlandsfödda förövarna har. 

Jag fick aldrig klart för mig varför. Visst tycker jag att det är viktigt att man ser hela bilden för att kunna göra en verklig skillnad men jag fick ingen förståelse för hur brott utförd av unga män från Mellanöstern skulle diskuteras på annat sätt.

Om vi nu ska väga in kultur i denna fråga så är det väl bäst att gräva där man står och börja se till den kulturella bakgrund som jag kommer ifrån.

Jag är född och uppvuxen i ett land där det fram till 1982 ansågs vara en familjeangelägenhet, inte ett brott, att misshandla sin fru i hemmet.

Ett land där det år 2004 mördades rekordmånga kvinnor av våld i nära relationer.

Jag är uppvuxen i ett land där hustrumördarna hade jobb, bostad och ett ordnat liv. Hälften var helt ostraffade. Övervägande delen var spiknyktra vid mordtillfället. Var tionde var glad frisk och nöjd med livet och mördade trots allt sin fru.

Varför?

Majoriteten av dessa män uttryckte samma motiv i rättsförhandlingarna:

De fick inte längre bestämma över sin kvinna.

Kvinnor i detta land kan må dåligt, dricka, vara arbetslösa och deprimerade men de mördar inte sina män.

Vad är skillnaden?

Mitt land har ett strukturellt kvinnovåld och ojämlikt maktförhållanden mellan könen.

Mitt land anses vara ett av världens mest jämställda länder. Mitt land är Sverige .

Om vi då går tillbaka till sexuella ofredanden och övergrepp mot kvinnor i mitt hemland.

Här har jag inte liknande  statistik att referera till men om jag bara går till min egen erfarenhet av att växa upp som flicka i ett av världens mest jämställda länder så har jag vid fler tillfällen än jag kan räkna upp blivit tafsad på av okända män, pojkar jag kände på skolan, för att inte tala om de män som klämt och känt på mina kvinnliga attribut utan att ha anmält det. Jag har inte ens tänkt tanken. Jag minns särskilt en gång då jag  och mina väninnor var på puben som nyblivna 18-åringar. Jag hade en röd top på mig som jag kände mig så fin i. Vi dansade och hade väldigt kul. Så kom det en något äldre man och bröt sig in i dansen. Han la armen om min axel och gungade med till rytmen av något som doftade 90-tals pop á la after ski. Hans arm var stor och tung så jag lyfte ned armen med ett vänligt leende. Dansen fortsatte, armen lades tillbaka men då stack han in handen under tröjan genom halsringningen på min fina röda tröja, letade sig med sina fingrar under min BH och klämde hårt i det fingrarna målmedvetet och hårdhänt fann däri. Jag knuffade honom upprört ifrån mig. Mina väninnor påkallade vakten efter att han fortsatte sina försök även efter detta. Vakten pratade lite med honom och urskuldade den burduse gästens uppförande med "han blev lite väl glad av sin pilsner".

Vi hade tappat lusten och gick därifrån, hämtade ut våra jackor i garderoben där vi möts av en annan man som sa att vi inte skulle gå hem bara för att vi hade några beundrare, tvärtom. "Med så fina tjejer så är det inte konstigt att karlarna blir som tokiga" skrockade han nästan som om det vore en komplimang.

Varifrån kom dessa män?  Vad var deras kulturella och etniska bakgrund? Vad hade den glade danspartnern för nationalitet?

Han var svensk.

Det här är ingen unik händelse. Det är heller inget unikt att jag inte ens tänkte tanken på att anmäla honom för ofredande. Jag tyckte inte om hur han helt ogenerat tog sig rätten att objektifiera mig men jag köpte argumentet att han nog var lite för full.

Kvinnor blir också lite för full ibland. Det har även hänt mig. Jag har sett män som jag upplever som attraktiva men jag har aldrig ens försökt tvinga mig på dem eller antastat någon för att jag "blivit för glad av min pilsner", eller för att jag varit någons "beundrare".

Som kvinna och svensk skulle jag aldrig utge mina sexuella drivkrafter som alibi för att jag inte kan kontrollera mina handlingar. Som kvinna och svensk har jag vid flera tillfällen accepterat svenska mäns ofredande som en del i vår ojämlika och inhumana sociala kultur genom att aldrig polisanmält dessa ofredanden.

Men min fråga kvarstår, ska vi stoppa kvinnoförtrycket genom en kulturdebatt eller genom att stå upp för människors lika värde oavsett nationalitet?

Risken känns stor att vi i den debatt som nu förs förvillas i en kulturdebatt där den främmande kulturen automatiskt alltid är värre och sämre än vår egen.
Maktmissbruk av män mot kvinnor finner inga geografiska gränser.
Det är dags att vi i en fråga om förtryck som nu förvandlats till en debatt om etnicitet skärskådar vår egen kultur.
Vad är din erfarenhet? Var det övergreppet eller etniciteten som kränkte dig i ditt inre?
 

Mahalia Jackson - Silent Night, Holy Night

Min morfar som var född 1914 berättade för mig att på julaftonsnatten 1914, under första världskriget så stannade trupperna upp i sin strid när ett brittiskt förband hörde tyskarna sjunga Stilla Natt. När de försiktigt tittade över kanten på skyttegraven och ut i ingenmansland såg de till sin förvåning ett ljus fladdra borta hos tyskarna.

 

Det hade varit lätt att låta kriget och hatet ta överhanden och skjuta mot ljuset. Istället svarade engelsmännen med den brittiska versionen.

 

Det slutade med att båda sidor vågade sig upp ur skyttegravarna och träffades mitt i ingenmansland. De begravde sina döda, önskade varandra God Jul och utbytte förhoppningar om att det snart skulle bli fred.

2015 har varit ett fruktansvärt år och jag önskar alla mina medmänniskor ute i världen att striderna kunde sluta nu och låta 2016 bli en fredens och återuppbyggnadens år. Fylld av kärlek och medmänsklighet.

 

Jag har många vänner som lidit mycket ont under 2015, och av respekt för deras integritet så vill jag inte namnge dem här, men jag önskar er alla ett bättre 2016 än vad 2015 har varit.

Med klump i magen och tyngt hjärta spottar vi i nävarna!

 

 

Det är två veckor sedan nu som jag med en klump i magen och ett tyngt hjärta satte jag mig på tåget för att åka och träffa miljöpartistiska kommunalråd från hela Sverige i riksdagen. Det har varit så tunga dagar sedan regeringen aviserade de åtgärder regeringen anser att Sverige är tvungna att vidta i den största flyktingkris vi sett på väldigt länge.

Att tillhöra ett parti som varit en så stark röst för en humanistisk politik och ett värdigt flyktingmottagande och samtidigt tvingas stå för denna överenskommelse skapar både ett känslomässigt och intellektuellt kaos i mig.

"Jag kan inte stå för detta. De kan inte ta sig rätten att dra in mig i något som jag inte vill delta i" var min första tanke. "Hur ska kunna bibehålla vår trovärdighet som parti när vi ideologiskt argumenterat på ett sätt och agerar på ett annat?" Första tidens chocktillstånd följdes av oräkneligt många maildialoger mellan oss gröna ledare ute i kommunerna och jag insåg att min verklighetsbild utifrån mottagandet i vår kommun var vitt skild mot den verklighet som andra kommuner levde i med en extremt ansträngd vardag.

Dialogen i vår avdelning måste också få sin tid och sitt utrymme. Vi måste alla få möjlighet att reagera, opponera och debattera. Fylla den tomheten i våra bröst med beskrivande ord. Ord om hur vi vill att det ska vara, hur vi vill göra det bättre, hur vi som parti kanske skulle ha kunnat agera annorlunda än vad man gjort.

När jag klev av tåget i Stockholm så möttes jag av en av mina käraste vänner. En person som alltid finns där när jag behöver henne. En person som man över en bit mat känner sig fullt bekväm med att ventilera sina innersta tankar och hemligheter med. När man kommit till kaffet så har man både gråtit, varit upprörd och så kommer de förlösande, krampaktiga skrattanfallen över helt oförväntade dråpligheterna som av någon underlig anledning bara utspelar sig när just vi ses.

Att ligga i samma säng och prata om allt tills ögonen går i kors natten innan man ska iväg på ett så viktigt möte som jag ändå var där för gjorde ju att jag helt klart blev orolig för att försova mig och kvadda hela dagen som jag hade framför mig. Men jag tror att den stora anspänningen för vad mötet skulle innehålla gjorde att jag stod på fötterna innan ens väckarklockan hunnit ljuda mer än två sekunder.

Från att ha fått vara bara mig själv, sårbar, liten, arg, och uppgiven i sin bästa väns beskyddande närhet, till att kostymen skulle på och fokus läggas på allt annat än mig och vad jag känner var vägen inte heller lång eller svår.

Jag kom fram till adressen där mötet skulle hållas. Tankarna hördes nu tydligare i mitt inre än vad känslokaoset gjorde dagen innan.

Nu skulle vi träffas, nu ville vi hitta ett sätt att nå fram till en hållbar lösning för de som behöver oss mest. En hållbar lösning för de som kommer till vårt land för att söka skydd från krig och förföljelse.

Jag tog ett djupt andetag, slog portkoden och hittade mitt inre lugn och kände mig mer fokuserad och lösningsorienterad än på väldigt länge. Det var nu det gällde. Det handlar nu inte om hur jag känt mig kränkt och kidnappad i en överenskommelse som tillfälligt stänger Sveriges gränser. Det handlar inte nu om vårt parti kommer förlora väljare. Det handlar om att göra det som förväntas av oss som är förtroendevalda av demokratiska val. Det handlar om värna om allmänhetens trygghet, möjlighet att få hjälp när man behöver det och utvecklas till den individ som de fötts till på denna jord.

Alla var nu samlade, men ingen fick uppge var vi var någonstans av säkerhetsskäl. Ett enormt engagemang och ett flöde av fokuserade partikollegor betade av den ena smärtsamma frågeställningen efter den andra samtidigt som våra telefoner konstant ringde från media som såklart ville veta vad som hände denna dag. Det var inte ett svårt val denna gång att låta telefonen ringa. Vi behövdes där och då, tillsammans och i en förtrolig samvaro, återigen så handlar det inte om hur vi känner eller ser på överenskommelsen utan vad vi kan göra för att hjälpa de som vi kan hjälpa.

Språkrören kom och gick, partisekreteraren och kanslichefen fanns med genom en hel dags hårt arbete och allt föll på plats precis sådär som jag inte ens hade vågat önska. Från att ha känt mig vilsen, sårad och för första gången obekväm i att vara en representant för miljöpartiet så kände jag att jag hade landat i min roll i denna hårda och kalla värld.

Jag tycker att denna överenskommelse är förfärlig! Jag kommer aldrig att kunna propagera för att stänga ute människor som berövats sitt hemland och stängts ute ur flera länder.

Jag vill inte ha det så här! Frustrationen och maktlösheten känns även idag stor men är inte jämförelsevis så stor som den de arma människorna på flykt säkert känner över den rika världens stängda dörrar. Det enda rätta jag kan göra nu är att göra allt jag kan för att medverka till att de i styrande positioner ute i landet med samlad kraft klarar av att ta emot dessa människor då vissa säger att det inte går.

Finns viljan finns vägen, och vi vill!
Nu spottar vi i nävarna och hugger i för att höja kapaciteten för mottagande runt om i Sveriges kommuner!