Missunnsamhet har inte hjälpt någon, men empati har räddat många.

För snart tre år sedan presenterade Alliansregeringen en bok som kallas ”Vitboken”. Den handlade om de övergrepp och kränkningar som under 1900-talet har påverkat romers villkor. Boken beskriver hur staten och kommunerna var överens om att med stöd av lagar och förordningar begränsa och hindra romer från att ta del av sina grundläggande rättigheter.

Vitboken skildrar hur fördrivningen av romer under första hälften av 1900-talet var en ”legitim” åtgärd i flera kommuner.

Länk till "Vitboken"

Många ”tiggare” som nu befinner sig i Sverige är romer. Dagens diskussion om avhysningar och krav om att förbjuda EU-medborgares tiggeri påminner starkt om hur åtgärder mot romer historiskt har diskuterats. Så här resonerade till exempel den statliga utredningen Fattigvårdslagstiftningskommittén i början av 1900-talet:

"Då Zigenarnas inordnade i samhället hos oss syntes vara ett olösligt problem och att enda utvägen vore att på ett eller annat sätt, få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen läte sig bevisas, kunde deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka inskränkningar lades på deras rörelsefrihet, att de funne med sig egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden."

Det är en vanligt förekommande uppfattning och en grogrund för antiziganism såväl historiskt som i dag är att romers situation är mer eller mindre självförvållad, eller till och med självvald.

Den här diskussionen har även varit aktuell bara för någon månad sedan i Hudiksvalls fullmäktigeförsamling.

Jag önskar att motionärerna hade varit med mig och min son idag.
Vi skulle handla på Hemköp. På vägen ut ur affären så ser vi en gammal dam som låg med ansiktet ned i rulltrappan. Hon hade ramlat ner för större delen av rulltrappan så det var ett fall på minst tre meter. En man hade fått stopp på rullbandet och vi rusade dit för att hjälpa honom att hålla upp damen vars huvud blödde rejält. Hon var kontaktbar men varför hon ramlade eller vad som hänt med hennes huvud och höft efterfallet kan vi bara gissa oss till. Sonen ringde efter ambulans men eftersom den närmaste ambulansen befann sig någonstans ute på E4an så tog det ett bra tag innan den kom. Jag som försökte hålla ett tryck emot damens blödande skalp började få kramp i armen efter en kvart. Hon var orolig och ville inte riktigt ligga still trots att det är rätt viktigt vid fallskador så vi försökte hålla henne lugn och huvudet lite högre än marknivå.
Vi hade hunnit bli några stycken vid olycksplatsen nu. Vissa stod och gapade om att det tog för lång tid för ambulansen att komma. Någon annan ville att vi skulle ringa på ytterligare en ambulans för hen hade ont i armen. Damen i trappen var nog den med mest sans trots all dramatik. Blodet från hennes huvud rann mellan fingrarna och så fort jag försökte sänka huvudet så blev hon orolig igen. ”Nej nu får jag skärpa mig, bita ihop och tänka på något annat än att min krampande arm börjat skaka”, tänkte jag. Tiden känns lång när man väntar på hjälp men vi försökte småprata lite, höll lite koll på att hon hade lite färg på kinderna, kunde röra benen och framförallt hålla huvudet stilla.
Sedan kom en kudde!
Eftersom allt mitt fokus var på damen så såg jag inte vad som hände runt oss. Men när någon stack en kudde under hennes huvud så att jag kunde släppa greppet för ett tag så var jag ju tvungen att titta upp vem som i hela friden går och bär på en kudde på stan?!
Det var mannen som så många går förbi utan att låtsas som att de ser honom. Det är ”den där tiggaren”. Det var en av de som vår debatt i fullmäktige handlade om.
Jag hade kastat ifrån mig mina bilnycklar och plånboken vid rulltrappan utan att tänka mig för. Han som kom med kudden sköt plånboken och nycklarna närmare mig, tittade uppmanande på mig och sedan ned på mina saker som att han ville säga att jag inte skulle glömma dom.
Jag möts många gånger av argumentet ”vi måste ta hand om våra äldre först, sedan kan vi hjälpa de andra”.
Idag så tog "de andra" initiativet att ta hand om "våra" äldre utan att bry sig om den enda ägodel han hade med sig.
Jag kan inte ge den här situationen rättvisa i ord märker jag men jag hoppas verkligen att ni som vill ha tuffare gränser för människor i nöd någon gång får uppleva empati och medmänsklighet mellan människor som inte ens talar samma språk men vet precis vad den andre menar.
Empati har inga gränser, men missunnsamhet har det.
Han hade empati. Han erbjöd sin kudde som med all säkerhet blir svår att få ren från damens blod. Han har säkert inte ens tillgång till tvättmaskin.
Jag tänker inte moralisera tiggeridebatten med detta inlägg. Jag vill bara visa att människor behöver människor och när vi är i nöd så måste vi hjälpa varandra!

Damen i rulltrappan följer med mig i tankarna efter dagens händelse. Jag hoppas hon inte bröt något och att hon snart mår bättre igen.
Mannen med kudden har också etsat sig fast likaså som alla de andra som visar i handling att empati är det som för människor samman.

Missunnsamhet har inte hjälpt någon, men empati har räddat många.

 

Jag tror det var dags för lite pepp!

No Words needed!

Till alla mina fans...

... och då menar jag inte fans med ett engelskt uttal utan mer så som Magnus och Brasse skulle ha uttalat sig i denna visa.
Jag har tydligen en förmåga att dra till mig vissa upprörda (läs intellektuellt understimulerade), självgoda (läs narcissister) som är modiga nog att med brist på självinsikt försöka trycka ner "svaga och inkompetenta kvinnor som kvoterats in i maktens korridorer".
Till alla mina fans därute;
Ni är hjärtligt välkomna till ett förutsättningslöst samtal på polisstationen där vi kan diskutera huruvida ert utövande av yttrandefriheten anses vara lagligt eller ej. Sedan kan vi diskutera vem av oss som förtjänat folkets förtroende att föra deras talan i de demokratiska samtalen och vara en röst i de demokratiska besluten.
Förtal, hemfridsbrott och stalking känns ju som något ni kan bidra med i det ni kallar "maktens korridorer". Själv använder jag mig av några troligtvis sällsynta egenskaper (i era kretsar i vart fall) så som lyhördhet, respekt för olika åsikter och allas lika rätt under lagen.

Lånta fjädrar

Hittills har 102 företrädare för Region Gävleborg åkt på utbildning hos vårdföretaget Kaiser Permanente i USA. Under de senaste två åren har resorna kostat drygt tre miljoner kronor.
Uppskattningsvis så bör det vara 6 st. undersköterskors årslöner i motsvarande tid som man hade kunnat anställa.
Jag har all förståelse för och tycker att det är helt rätt att man drar lärdom, till och med utanför Sveriges gränser, men vi har ju ett mycket smartare sätt att få den informationen än att sätta över etthundra människor på ett plan på andra sidan Atlanten för att de ska få nya intryck!
Det går att få den mest avancerade utbildning via distansstudier på både universitets- och högskolenivå men det duger tydligen inte?!
Jag får sällan gehör för detta argument då jag pratar med de som det berör men jag tycker i alla fall att det är upp åt väggarna fel!
Denna resa kostar uppskattningsvis 3 miljoner kronor man har tydligen bedömt att denna resa var värd ett ökat politikerförakt och den faktiska kostnad som resan medför. Men jag skulle dessutom vilja ha uppgifter om vad detta kostat oss alla i koldioxidutsläpp med tanke på att vi ska bli en "Fossilfri region"? Jo du tack! Det var en bra start på den resan!
Klimatkompenseras flygresorna?
Avslutningsvis; hur i hela friden tror man att människor ska välja klimatsmarta alternativ i vardagen då våra förtroendevalda ser ner på oss från ett flygplan på vår, och nästa generations bekostnad?!
(Till er  som nu kommer säga att det fanns miljöpartister på flyget vill jag säga redan nu; jag tycker det är fel oavsett partibetäckning)

Länk till artikel i HT

En hyllning till journalistkåren!

Artikel i HT #hanvarsvensk

Flera tusen har läst mitt sista inlägg #hansvarsvensk och HT´s reportrar fick även nys om min hashtag.
Det är sällan jag blir så nervös som när man plockar fram en filmkamera och så var det även denna gång.
Men jag måste få säga att den respekt och empati för att det inte alltid är enkelt att vara så frispråkig som jag ändå ibland är som HT´s reporter Christine Odén ändå visade mig är ovärderlig. Hade hon inte varit så proffsig och vänlig så hade jag inte vågat ställa upp faktiskt!
Den fria pressen över huvud taget borde lyftas nu om någon gång! Vi har en obehaglig utveckling i Europa just vad det gäller yttrandefrihet och det fria ordets rätt i samhället. Polen har verkligen inskränkt på den fria pressen för att ta ett exempel.
Polen inskränker pressfriheten DN

Visst är det den vackraste källarlokal du någonsin sett? Källaren på HT!

Idag är minnesdagen av förintelsen och det var i ett modernt och välutvecklat samhälle som de radikaliserade ideologierna ledde fram till förintelsens fruktansvärda massmord som vi sörjer än idag. Propaganda och informationsövertag från statsmakten var en förutsättning för att Europa demokratiskt valde in nazister i sina styrande församlingar.
Den fria pressen och det granskande ordet är viktigare än någonsin men håller på att rationaliseras bort i en värld där rubriken betalar mer än grävjobbet som är förutsättningen för god journalistik. Nu med den tidningsdöd som sprider ut sig som en pest bland samhällshjältarna så har vi nästan bara rubriker i kombination med en dramatisk och vinklad bild kvar.

 Det är inte journalister från den fria pressen som bär ansvar för det. Det är ett medieklimat som vi först och främst hittar på sociala medier och där den subjektive med egna motiv sätter rubriken efter egen agenda.
Jag hör även dräpande kommentarer runt fikabordet om journalisternas kompetens och hur journalistens politiska hemvist ska ha färgat de lokala rapporteringarna men jag delar verkligen inte den bilden av den journalistkår jag mött. Det är å andrasidan väldigt svårt att ge en bra intervju många gånger. Det har vi inte fått någon utbildning inom så när hjärnan ibland delvis finns i vilken tid barnen ska hämtas till fritids och man samtidigt ska leverera något kärnfullt om hur konsekvenserna av dubbelspårets dragning kommer påverka lokalpolitiska överväganden så är det inte undra på att budskapet ibland inte är alldeles solklart när det väl publicerats. Frågan är om det är budbärarens fel eller den som inte har koll på vilket budskap man vill sprida? Jag har verkligen mycket att lära vad det gäller att vara saklig i intervjusituationer och ibland så blir det röriga uttalanden men jag får se det som ett område med förbättringspotential för min egen del. Men det är en senare fråga att ta tag i. Detta inlägg är dock för att uttrycka min yttersta tacksamhet över att den fria pressen fortfarande finns i Sverige. Det är en förutsättning för en fungerande demokrati i utvecklig.
Min rubrik "En hyllning tilljournalistkåren" satte kanske höga förväntningar på en vackert analytiskt och informativ brödtext?
Jag är ledsen att göra er besvikna, men det är inte mitt bord. Det finns det andra som kan bättre än jag, och det vill jag att proffsen med pennan som svärd ska även fortsättningsvis ha möjligheten att göra trots ett allt kallare Europa!

 



#hanvarsvensk

Ofredande av kvinnor debatteras frekvent nu i den allmänna debatten. Bra! Det behövs!
 Nu börjar det bli även en kulturell, etnisk och moraletisk debatt pga. att förövare i nu uppmärksammade fall har en annan härkomst än det land de begått övergreppen i.

Jag har verkligen försökt förstå hur det kommer sig att det man kallar etnisk bakgrund nu spelar en så viktig roll i debatten om män som tar sig rätten att överordna sig kvinnan.

När jag lyssnade till en debatt mellan två feminister så hör jag den ena säga att vi i Sverige har kommit så mycket längre i jämställdhetsarbetet och bör nu se till den kulturella bakgrund som de utlandsfödda förövarna har. 

Jag fick aldrig klart för mig varför. Visst tycker jag att det är viktigt att man ser hela bilden för att kunna göra en verklig skillnad men jag fick ingen förståelse för hur brott utförd av unga män från Mellanöstern skulle diskuteras på annat sätt.

Om vi nu ska väga in kultur i denna fråga så är det väl bäst att gräva där man står och börja se till den kulturella bakgrund som jag kommer ifrån.

Jag är född och uppvuxen i ett land där det fram till 1982 ansågs vara en familjeangelägenhet, inte ett brott, att misshandla sin fru i hemmet.

Ett land där det år 2004 mördades rekordmånga kvinnor av våld i nära relationer.

Jag är uppvuxen i ett land där hustrumördarna hade jobb, bostad och ett ordnat liv. Hälften var helt ostraffade. Övervägande delen var spiknyktra vid mordtillfället. Var tionde var glad frisk och nöjd med livet och mördade trots allt sin fru.

Varför?

Majoriteten av dessa män uttryckte samma motiv i rättsförhandlingarna:

De fick inte längre bestämma över sin kvinna.

Kvinnor i detta land kan må dåligt, dricka, vara arbetslösa och deprimerade men de mördar inte sina män.

Vad är skillnaden?

Mitt land har ett strukturellt kvinnovåld och ojämlikt maktförhållanden mellan könen.

Mitt land anses vara ett av världens mest jämställda länder. Mitt land är Sverige .

Om vi då går tillbaka till sexuella ofredanden och övergrepp mot kvinnor i mitt hemland.

Här har jag inte liknande  statistik att referera till men om jag bara går till min egen erfarenhet av att växa upp som flicka i ett av världens mest jämställda länder så har jag vid fler tillfällen än jag kan räkna upp blivit tafsad på av okända män, pojkar jag kände på skolan, för att inte tala om de män som klämt och känt på mina kvinnliga attribut utan att ha anmält det. Jag har inte ens tänkt tanken. Jag minns särskilt en gång då jag  och mina väninnor var på puben som nyblivna 18-åringar. Jag hade en röd top på mig som jag kände mig så fin i. Vi dansade och hade väldigt kul. Så kom det en något äldre man och bröt sig in i dansen. Han la armen om min axel och gungade med till rytmen av något som doftade 90-tals pop á la after ski. Hans arm var stor och tung så jag lyfte ned armen med ett vänligt leende. Dansen fortsatte, armen lades tillbaka men då stack han in handen under tröjan genom halsringningen på min fina röda tröja, letade sig med sina fingrar under min BH och klämde hårt i det fingrarna målmedvetet och hårdhänt fann däri. Jag knuffade honom upprört ifrån mig. Mina väninnor påkallade vakten efter att han fortsatte sina försök även efter detta. Vakten pratade lite med honom och urskuldade den burduse gästens uppförande med "han blev lite väl glad av sin pilsner".

Vi hade tappat lusten och gick därifrån, hämtade ut våra jackor i garderoben där vi möts av en annan man som sa att vi inte skulle gå hem bara för att vi hade några beundrare, tvärtom. "Med så fina tjejer så är det inte konstigt att karlarna blir som tokiga" skrockade han nästan som om det vore en komplimang.

Varifrån kom dessa män?  Vad var deras kulturella och etniska bakgrund? Vad hade den glade danspartnern för nationalitet?

Han var svensk.

Det här är ingen unik händelse. Det är heller inget unikt att jag inte ens tänkte tanken på att anmäla honom för ofredande. Jag tyckte inte om hur han helt ogenerat tog sig rätten att objektifiera mig men jag köpte argumentet att han nog var lite för full.

Kvinnor blir också lite för full ibland. Det har även hänt mig. Jag har sett män som jag upplever som attraktiva men jag har aldrig ens försökt tvinga mig på dem eller antastat någon för att jag "blivit för glad av min pilsner", eller för att jag varit någons "beundrare".

Som kvinna och svensk skulle jag aldrig utge mina sexuella drivkrafter som alibi för att jag inte kan kontrollera mina handlingar. Som kvinna och svensk har jag vid flera tillfällen accepterat svenska mäns ofredande som en del i vår ojämlika och inhumana sociala kultur genom att aldrig polisanmält dessa ofredanden.

Men min fråga kvarstår, ska vi stoppa kvinnoförtrycket genom en kulturdebatt eller genom att stå upp för människors lika värde oavsett nationalitet?

Risken känns stor att vi i den debatt som nu förs förvillas i en kulturdebatt där den främmande kulturen automatiskt alltid är värre och sämre än vår egen.
Maktmissbruk av män mot kvinnor finner inga geografiska gränser.
Det är dags att vi i en fråga om förtryck som nu förvandlats till en debatt om etnicitet skärskådar vår egen kultur.
Vad är din erfarenhet? Var det övergreppet eller etniciteten som kränkte dig i ditt inre?
 

Mahalia Jackson - Silent Night, Holy Night

Min morfar som var född 1914 berättade för mig att på julaftonsnatten 1914, under första världskriget så stannade trupperna upp i sin strid när ett brittiskt förband hörde tyskarna sjunga Stilla Natt. När de försiktigt tittade över kanten på skyttegraven och ut i ingenmansland såg de till sin förvåning ett ljus fladdra borta hos tyskarna.

 

Det hade varit lätt att låta kriget och hatet ta överhanden och skjuta mot ljuset. Istället svarade engelsmännen med den brittiska versionen.

 

Det slutade med att båda sidor vågade sig upp ur skyttegravarna och träffades mitt i ingenmansland. De begravde sina döda, önskade varandra God Jul och utbytte förhoppningar om att det snart skulle bli fred.

2015 har varit ett fruktansvärt år och jag önskar alla mina medmänniskor ute i världen att striderna kunde sluta nu och låta 2016 bli en fredens och återuppbyggnadens år. Fylld av kärlek och medmänsklighet.

 

Jag har många vänner som lidit mycket ont under 2015, och av respekt för deras integritet så vill jag inte namnge dem här, men jag önskar er alla ett bättre 2016 än vad 2015 har varit.