Min "Mima"

Mot din öppna famn tog jag mina första steg. Det var för mig du kokade och bar vatten till badbaljan åren innan vi fick badrum. Det var du som kammade lössen ur mitt svarta lockiga hår mitt i julstöket med hemgjord leverpastej, rörost, grisfötter och sallat. Jag känner ingen människa med så hög integritet som du men för dom av oss som får komma nära har du alltid gett ditt allt. Du klev upp okristligt tidiga mornar för att hinna både städa klart på skolan du jobbade på och göra lagår'n bara för att hinna se mina skolavslutningar eller vad det nu var för högtider som skulle uppmärksammas. Varje kväll så ringde du bara för att höra hur min dag hade varit. Jag minns hur jag alltid rotade runt i din välsorterade smyckeslåda med örhängen i regnbågens alla färger när jag var på besök som barn. Det finns ingen som är så pedant som du men när jag tog med mig falsklammet in till farstun så kunde du inte kasta ut oss trots allt. Du var den första som fick veta att jag väntade barn. Det var i ditt knä jag grät när en stroke tog min mammas personlighet och lämnade en ny person i hennes kropp att lära känna. Hårt arbete och tuffa tider har format dig och gjort dig fåordig men det du säger står du fast vid genom eld och vatten. Det är få personer på denna jordskorpa som jag håller så kär som dig älskade lilla moster. Imorgon fyller du år. Jag hinner inte hälsa på dig. Jag har ingen jordgubbstårta bakad på hemägg att bjuda dig på. Jag ringer dig alldeles för sällan och när jag hälsar på är jag alltid på väg till någon annanstans. Men mitt hjärta, min tacksamhet och kärleksfyllda barndomsminnen vilar fortfarande i dina öppna armar.

Från motion till myndighet.

Vi miljöpartister har följt frågan om jämställdhetsmyndighet från en motion på vår kongress till att den idag blir en fysisk myndighet. Att denna miljöpartistiska fråga nu drivs på av debattörer och politiker över blockgränserna är oerhört glädjande och extra roligt för oss som på miljöpartiets kongress i maj 2014 röstade igenom detta förslag och som då antogs av vår partistyrelse.
När skattekontoret i Hudiksvall var hotat så ställde vi, politiker som annars debatterar emot varandra, upp sida vid sida för att bevara den statliga närvaron i den här delen av landet. Det hoppas vi även blir verklighet när det gäller att få den nya jämställdhetsmyndigheten till vår kommun!

Miljöpartiet har sedan starten 1981 haft en grundmurad övertygelse om att jämställdhet ska finnas i vår politiska organisation. Vi har två språkrör av det skälet, vi är för kvotering, vi uppmuntrar kvinnor att ta politiska uppdrag. På samma vis arbetar för jämställdhet ute i samhället. Likalönsprincipen är en självklarhet. Likaså att pojkar och flickor skall ha samma förutsättningar och möjligheter under sin uppväxttid. Vi vill ständigt bevaka de strukturer, som gör att kvinnor ofta får en andrahandsposition i vårt samhälle.

På kommunfullmäktige 26 september så väckte vi en interpellation där vi uppmanar kommunledningen att verka för att myndigheten lokaliseras i Hudiksvalls kommun. På kommunstyrelsen 4 oktober ställde (C) ett liknande yrkande. Med detta som bakgrund så ser vi fram emot att vi åter igen kan stå sida vid sida i en fråga som uppenbarligen förenar oss istället för att dela oss. Nästa kommunfullmäktige är det upp till bevis eftersom det är då miljöpartiets interpellation skall besvaras och debatteras.

Jag är så arg att jag tror jag spricker!

Efter två samrådsmöten om OKB som hållits av Trafikverket och kommunledningen så har jag fortfarande inte fått något svar på den absolut viktigaste frågan; vattentäkten.
Både politiker och tjänstemän har beskrivit hur otroligt viktigt detta dubbelspår är för framtiden, för kommunens attraktivitet och möjlighet att utvecklas. ”Det är det absolut största beslutet som ska tas under vår generation och det är ett beslut som kommer att forma de närmaste 100 åren” säger man, och jag håller med dem. Det som gör mig så upprörd är att ingen av dem lyfter fram miljön i den utsträckning som den verkligen förtjänar. Miljön är verkligen en framtidsfråga för alla oavsett parti eller åsikt i frågan om var spåret ska dras. Båda alternativen till spårdragning kommer att inverka på kommunens vattentäkt men man har inte gjort en fördjupad geoteknisk undersökning för att se hur vårt dricksvatten riskeras. Är inte det en viktig framtidsfråga värd att utreda innan man förordar hur järnvägen ska dras?!
Jag representerar det ENDA parti som i kommunstyrelsen valde att inte ta ställning till var spåret ska dras just på grund av att vi inte ansåg att det fanns tillräckligt med underlag till att fatta ett ansvarsfullt beslut, men det är i egenskap av mor till tre av de barn som ska ta över denna planet efter oss som gör mig rosenrasande.
Jag blir arg över hur man debatterar vilka hus som är mer eller mindre värda att riva, hur tillväxten ska öka, hur arbetsmarknaden ska breddas men utan rent vatten i kranen så är de dyra villorna och fina kontoren inte värt ett ruttet lingon för nästa generation! Varför bryr man sig inte om att undersöka hur man säkrar vattenförsörjningen först?!
Jag har ställt frågan som politiker, nu har jag även ställt jag frågan som en mor men får tyvärr samma svar; ” Vi ska kolla det där med miljön sedan”.
Kommunen har skyldighet att sörja för vattenförsörjningen till medborgarna så därför blir jag i båda mina roller både beklämd och förgrymmad över hur samtliga partier förutom MP kunde huvudlöst ta ställning till en spårdragning utan att undersöka djupare om de riskerar Halltsaåsen.

Andréa Bromhed,
politiker för MP på dagarna men mamma dygnets alla timmar.

 

                      

Jag har fått en ny kollega!

Vänsterpartiets kommunalråd lämnar stafettpinnen vidare. En kompetent politiker med en unik förmåga att göra det politiska samtalet inkluderande och intressant för åhöraren har bestämt sig för att lämna kommunalrådsuppdraget till en annan kompetent person. Den som kommer att få axla uppgiften är någon jag arbetat med tidigare. En person med en enorm sakkunnighet, politiskt engagemang och en person med civilkurage. Dessa båda politiker är mina kollegor och samtidigt mina konkurrenter. Jag har vid flera tillfällen varit rasande oenig i sak med dem båda, men har samtidigt alltid haft en stor respekt för deras arbete och för det de bidrar med in i det lokalpolitiska landskapet.
Nu när denna överlämning blivit offentlig så dröjer det inte länge innan min nya kollega smutskastas i sociala medier. Varför? Jo antagligen för att det är en medelålders man som lämnar över till en kvinna i sina bästa år.
”Nonsens!”, kanske du tänker? Nej, det är faktiskt så simpelt många gånger. ”Är det för hennes partibeteckning?” Nej uppenbarligen inte eftersom hennes företrädare säger sig aldrig varit med om detta under sin tid som partiföreträdare.
Jag har många gånger ställt frågan till mina kollegor om hur de bemöts i sociala medier, om de får hot eller trakasserier i andra former men svaret har i nio fall av tio varit nej. I nio fall av tio har kollegorna varit män. 

Hur många gånger har man inte hört folk beklaga sig över alla ”gubbar vid makten? Var är alla unga kvinnor?  Jag det ska jag säga, att om man ens tar sig in i denna värld så är det många som vänder i dörren just på grund av hur kvinnor i framträdande positioner blir allmänhetens spottkoppar.
Mina kollegor har inte fått kommentarer som:
” Du ska rövknullas med en spikklubba” ”Värdelösa subba” ”korkad och inte ens knullbar”
Mina kollegor har aldrig fått brev från ”Herr Halal Slaktaren” instucket i dörren när de låg och sov.
Mina kollegor har aldrig fått bilder skickat från deras barns skolgård med texten ”Tänk vad livet är skört…”
Mina kollegor får inte telefonsamtal från dolda nummer i tid och otid.
Mina kollegor är sällan unga kvinnor och du undrar varför?

"Vad gör väl det om 100 år?" Mycket för många!

Anna Bromhed föddes 1909 i ett Sverige där kvinnor inte hade rösträtt. Hon var djupt intresserad av samhällsdebatten och hennes samhällshjältar var journalistkåren. De rapporterade om den lilla människan från krig i fjärran länder och om beslut som skulle påverka hennes vardag i trygga lilla Hassela.
Idag kan hennes barnbarn, tack vare en lång och hård kvinnokamp, utöva sin demokratiska rättighet i både kommunstyrelse- och fullmäktigesalen i Hudiksvalls kommun.
Trots att så mycket har hänt vad det gäller kvinnors delaktighet i den demokratiska processen så är kvinnorna underrepresenterade och deras röster tas inte alltid på lika stort allvar som männens. 

Mormor Anna, hennes syster Brita född 1910 och lilla jag i mormors knä. 

Anna var min mormor och de senaste åren har jag tänkt mer än någonsin på hur hon skulle uppleva den vardag som jag befinner mig i just nu.
Jag har tillträde för att påverka, forma och fatta beslut bl. a.  i en fråga som kommer att påverka vår kommun enormt och därmed ett beslut som ska vara ”rätt beslut” för kommunens framtida utmaningar i minst 100 år framåt.
Dubbelspårets dragning genom vår kommun är den hetaste frågan i lokala samhällsdebatten. Alla har en åsikt, många efterfrågar mer information, otaliga insändare har manat till lyhördhet för andra alternativ än att klyva staden mitt i tu.
Det har i media rapporterats att ”alla politiker” vill ha ett dubbelspår genom staden och det är helt fel! 

MP Hudiksvall har hela tiden varit noga med att INTE förorda något alternativ innan samtliga alternativ utretts för att efter en konsekvensbeskrivning av de olika alternativen sedan fatta beslut om vad som gynnar kommunen mest.
Det är naturligtvis protokollfört (   KS-protokoll sid 29 ) att vi inte ställer oss bakom att förorda något alternativ innan samråd och undersökningar gjorts. För oss så skulle det varit rent av oansvarigt att ta beslut om något innan vi ens vet vad det ger för effekter. Vi vägrade köpa grisen i säcken och har hela tiden efterfrågat att fler alternativ ska beaktas istället för att (som de andra partierna) lämna så få alternativ att välja mellan som möjligt.
Jag skulle kunna agera som en kränkt maktfullkomlig man troligtvis skulle ha agerat och krävt en dementi i tidningen och i radio men det gör jag inte. Jag blir snarare sorgsen över det faktum att min mormors hjältar inte får de resurser som krävs för att kunna bedriva ett journalistiskt arbete som de säkert skulle vilja. Jag tror verkligen att man som journalist vill opartiskt granska makthavarna för att beskriva för medborgarna vad som händer såväl i fjärran länder som i närområdet men jag ser att denna uppgift blir allt svårare att genomföra.
Färre journalister och fler politiker som mediatränas ger en skev, och som denna gång, en helt felaktig bild av vad som händer i politiken.
Jag ska inte sticka under stolen med att det ibland är en tuff vardag att tillhöra en minoritet i det politiska landskapet. Det gör det inte lättare att de flesta dessutom är närmare 30 år äldre än mig, men det som är tyngst är att bli helt nedtystad och ignorerad av medborgarnas ögon och öron i politiken, media, när jag ändå står upp emot denna enorma maktapparat med våra avvikande åsikter. Jag har i motsats till min mormor fötts i ett samhälle både med yttrandefrihet och rösträtt. Jag försöker varje dag hedra och värna denna gåva och rättighet som så många kvinnor slagits för och så många kvinnor ännu inte har, men att bli utfryst från den offentliga debatten sårar djupt i kvinnosjälen. Jag undrar om mormor skulle ha ansett att framstegen för kvinnors plats i samhällsförändringen skiljer sig så mycket nu från då trots allt.
För att kunna fatta beslut som påverkar samhället 100 år framåt måste man ha modet att bära med sig erfarenheter även från 100 år bakåt i tiden. Jag hade modet, jag hade viljan, jag har verktygen men jag har berövats min röst eftersom någon annan fortfarande för min talan.  

Kliv av era höga kameler!

 Jag är förhållandevis ny i politiken och valde att kliva in i politiken eftersom jag hade en bild av att dagens politiker saknade mod och civilkurage. Jag hade en bild av att politiker inte var verklighetsförankrande och att de ena gången kunde anse att det var omoraliskt att åka på bjudresor och andra gånger låta sig bjudas. Att politiker endast stod upp för sin ideologi när de skulle representera ett partiprogram i valstugorna eller i debattpaneler. Jag valde att inte sitta i soffan och bittert kritisera utan att gå in och försöka agera såsom jag anser att en förtroendevald bör agera. 

Jag är en av dem som aktivt valde att inte gå till Cirkus Maximus specialvisning för kommunfullmäktiges ledamöter.
Vi är 51 ledamöter i fullmäktige som är valda utifrån ett personligt knutet mandat men oftast utifrån den ideologi man förväntas företräda som partimedlem. Jag tycker inte att det är i sin ordning att jag som förtroendevald ska ta emot en egen gratis visning bara för att jag är politiker, när det dessutom finns en förhoppning om att jag ska ändra mitt beslut. Nu försöker vissa politiker ta sig friheten att utmåla mig och de andra som valde att inte gå som ryggradslösa när det för mig handlar om ideologi och heder i att välja att inte gå på bjudningar som andra inte får tillträde till.
Att vara personligen vald till fullmäktige anser jag vara ett hedersamt uppdrag och något som jag tar på stort allvar. Innan beslut ska tas så ser jag till att vara riktigt påläst. Beslutet jag tar som ledamot ska stämma överens med vad mitt parti står för och det ska kännas rätt. Att som folkrepresentant vara i ett demokratiskt forum och rösta mot vad samvetet säger håller inte i längden och det strider emot den representativa demokrati som jag vill att vi ska kunna ha i vårt land. Ideologi, moral och ansvar är något som jag vill se mycket av i politiken. Vi kan välja att antigen agera utifrån heder och vår ideologi eller så väljer vi att bygga våra politiska agerande och engagemang på att försöka smutskasta och förminska meningsmotståndare. (Det sistnämnda får tillskrivas någon utanför mitt parti.)

Efter att ha lyssnat till en intervju med Cirkus Maximus Cirkusdirektör Bengt Källquist där han känner sig utpekad som att han bedrev en kriminell verksamhet så blir jag uppriktigt ledsen för hans skull. På samma sätt som jag blir ledsen när jag får höra hur djurättsaktivister fått sina bilar repade för att de har ett märke på bilen som visar var de står.
Ingen av dessa är behjälpta av en politisk pajkastning med ett polariserat debattklimat!
Om vi tar ett annat exempel: Om vi tagit ett beslut om att man inte får dricka alkohol i kommunens ägda lokaler. Skulle fullmäktige sedan bli bjuden på vinprovning av den som vill ha ett alkoholtillstånd godkänt så skulle nog de flesta reagera i starka ordalag. Det är lika lagligt att sälja alkohol som att ha djur på cirkus, men som kommunpolitiker så kan man fatta beslut om vilka verksamheter man anser är förenliga med våra verksamhetsmål vilket var en av anledningarna till varför vi valde att rösta för Charliene Kiffers motion.
De politiker som kritiserar oss som valde att inte gå bör kliva av sina höga kameler och respektera att vissa politiker står upp för partiets ideologi även om det inte är valår.  

Världen brinner. Tror du vi hinner?

 

De globala klimatutmaningarna borde alla världens länder se sitt ansvar i på samma sätt som vi ser vårt ansvar i hur länders olika ekonomier påverkar varandra. Vi har ett globalt klimatavtal med oss från Paris men det räcker inte! Vi har nått nya temperaturrekord sju månader i rad, och aldrig har april månad varit så varm som den som vi nyss lagt till handlingarna. Naturkatastrofer gör att självförsörjningsförmågan slås ut i stora delar av världen som i sin tur orsakar fattigdom, svält, flykt och konflikter. De senaste fem åren har (enligt SIDA) över 100 miljoner människor tvingats fly på grund av klimatrelaterade katastrofer. Konflikterna eskalerar i vissa länder till krig. Människor som flyr stängs ute ur Europa, där vi köper och säljer med en oljedopad finansmarknad. Var är rättvisan i detta och vem sitter på lösningen? Trots att vi skulle få stopp på fossila utsläpp så kommer inte uppvärmningen att vare sig stanna upp i närtid. Haven sväller och havsnivån höjs samtidigt som de 49 miljoner människor som idag svälter på grund av torka kommer att bli fler. När skogsbrand närmar sig oljesanden i Kanada så vädjar jag till alla politiker, oavsett partitillhörighet, att gemensamt ser hur vi kan vara en del av lösningen, inte om vi vill vara en del av lösningen. Lokalt bör vi ta krafttag i klimatarbetet, grunda all samhällsplanering på klimathänsyn och med en sårbarhetsanalys hantera hur klimatförändringar kommer att påverka våra liv i lokalsamhället. Nationellt så är den största frågan just brunkolet. MP får ta mycket kritik för att vi inte själva klarar att hindra försäljningen från Vattenfall och det smärtar oss att vi inte helt äger den frågan. En majoritet i riksdagen ser kapitalvinster före klimatnytta och det är där beslutet om brunkolet avgörs. Vi känner igen denna majoritet från kärnkraftsomröstningen. Det är dessa som här och nu bör sätta sig ner vid förhandlingsbordet för att förhindra Vattenfalls försäljning som kommer att leda till ett CO2utsläpp som är större än vad hela Sverige har idag.