söndag 18 juni 2017

Min kropp. Ett heligt tempel, i den bästa av världar






Det är något som skaver. Eller snarare någon som skaver.
Det är inte ofta det händer och det är inget som gör att jag blir rädd men jag inser att det förändrar mig och mitt sätt att agera.
De flesta har varit med om det, eller åtminstone bevittnat det. Många har skrattat lite urskuldande och få har sagt ifrån. När de sagt ifrån så har de snarare blivit ifrågasatt för dess "känslighet" som om det vore någon allergisk reaktion när kvinnor säger ifrån när män tar sig friheter på deras kroppars bekostnad.
Flera av er tycker säkert att detta är ett uttjatat ämne, men om det är så många som tjatat om det varför har inte större förändringar skett till dags dato?
Jag pratar som ni förstår om dessa bullriga män som skrattande rycker åt sig en kram och klämmer till lite extra, erbjuder sig att ta av sig den enda skjortan de bär när man tycker att det är kallt eller som den där gången som jag ska berätta om nu...
Jag lägger en stor del av mitt liv utanför familjen i den politiska sfären. Många av mina politiska kollegor oavsett parti är äldre män. Jag har inga problem med det. Jag har ofta rört mig i mansdominerade världar och känt mig bekväm med det men jag har sällan stött på detta beteende utanför tillställningar där alkohol tillåts. 
Ett av några exempel var i fikapausen vid ett kommunfullmäktige för någon månad sedan. Vi var på väg ner för en trapp när jag sprang om en av dessa män som har en förkärlek för att roffa åt sig lite fysisk kontakt på min kropps bekostnad.
 "Det var värst vad du har bråttom här i livet Andréa" hör jag honom säga när jag precis ska passera honom.
"Bråttom vet jag väl inte men så länge som jag är steget före dig så får man väl vara nöjd" svarade jag i ett försök att vara rapp i repliken och hålla ångan uppe från den ajournerade fullmäktigedebatten.
Då tar han tag i mina höfter med ett fast grepp med hans båda händer och när hans korpulenta mage nått min svank så skrattar han högljutt "Jasså du vill ha mig bakifrån?!!!" 

Min kollega som var några steg efter blev tyst, jag vet inte om hen ens tog in vad som sas och en annan bullrig man med liknande rondör vände sig upp i trappen mot oss och skrattade lite generat.
Jag sa inget. Jag gick vidare ner för trappen, tog mitt fika och gick tillbaka till tjänstgöring. Men det skaver fortfarande. Jag har tänkt mycket på det där.
Varför var jag inte bara vara tyst?
Varför ska jag försöka skämta med folk som jag vet kommer förr eller senare få sig ett gott skratt på min kropps bekostnad, ofta inför en mycket nöjd publik av likasinnade?
Hur ska jag agera nästa gång det händer, är det inte dags att ryta ifrån? Jag klarar ju det när det gäller andra så varför inte för min egen del?
Är det jag som är känslig?
Borde man tåla sån´t?
Frågorna blev många i mitt inre om hur jag skulle ändra på mitt beteende för att undvika situationer som dessa men så slog en helt annan tanke mig.
Hur skulle den korpulente mannen som skrattat lite generat åt den bullrige mannens gubbaktiga pojkstreck ha reagerat om det var HANS höfter som hållits fast?
Hur skulle dessa män med silverstänk i det snart försvinnande hårlinjerna reagerat när den ene mannens mage börjar smeka den andre mannens bakdel samtidigt som han förtjust utbrister att han skulle föredra att bli tagen bakifrån av sin partikamrat?
Det skulle ju bli fullt slagsmål!
Höftledskulor skulle rulla, benproteser byta ägare och pacemakers skulle tvingas ställas om för att lugna de svallande hjärtrusningarna hos dessa män som inte skulle tolerera att någon annan tog sig rätten att objektifiera dem.
Jag ler lite smått åt den syn som spelas upp för mitt inre när dessa män med pondus ger varandra en snyting eller tre i min fiktiva version av vad som egentligen hände. Samtidigt så får jag mitt svar på de frågor jag ställt mig själv tidigare.
Jag är inte mer känslig än vad en man skulle ha varit i liknande situation.
Man behöver inte tåla sån´t här och jag förtjänar att få ryta ifrån nästa gång det sker.
Jag vill ju bli tagen på allvar, som en jämlike. Jag vill bara behandlas med lite respekt. 
Jag är mer än min kropp, samtidigt så är min kropp värd minst lika mycket respekt som min person. 
Min kropp har burit sorger och glädjeskutt. Den har lärt sig cykla, skrubba knäna. Den har varit förälskad, den har burit flera barn och den har producerat mat till mina barn som genom åren av amning kunnat fylla stora mjölktankar. Min kropp är en helig plats där min person är den som drar gränsen för vem som ska få komma nära.
Både jag och mina barn har tränat kampsport i unga år men inte ens det självförsvar som vi tillsammans har tränat känns rätt i dessa situationer. Jag har för stor respekt för den andres heliga tempel. Jag kan om jag vill kasta omkull den bullriga farbrorn men jag vill inte. Det är att kränka både mig och honom. 
Jag vill möta honom och mig själv med respekt, i den bästa av världar.