lördag 24 maj 2014

Blodomloppet, en pulserande stad fylld av kärlek!




Den 19:e maj sprang Miljöpartiet i Hudiksvall Blodomloppet!

Gator stängdes av och 5000 glada människor rusade genom vackra Hudiksvall. Förväntningar blandades med tävlingslusta och äntligen fylldes gatorna av människor istället för bilar.
Så varför sprang Miljöpartiet? Var det ett valjippo eller slog vi ett slag för folkhälsan generellt? Kanske var det bara ett trevligt sätt att umgås?
Jag för min del var det både lust och blodigt allvar. För det var ju det där med att uppmärksamma behovet av nya blodgivare som får mitt hjärta att klappa lite extra på ett personligt och privat plan.
När jag och min man skulle få vårt andra barn för snart åtta år sedan så blev det just ett blodigt allvar.
 En fantastisk gåva, ett efterlängtat barn, skulle äntligen förgylla våra liv. Vi hade plockat fram babykläder, köpt hem blöjor, ordnat med bilstolar, ja sån´t där som man gör i väntans tider.
Värkarna kom och gick som de skulle, en fantastiskt vacker liten flicka landade efter några timmar i vår famn. Hon var liten men knubbig och hade en riktigt klauffs till hår på sin vackra hjässa. Men det var då något gick fel, väldigt fel. Hon hann inte ligga länge på min barm innan jag kände hur hela världen snurrade, det var som att självaste livet rann ur mig. Barnmorskornas rörelser blev allt mer hetsiga men jag var för svag för att orka bli stressad. Jag höll på att förblöda och de gjorde vad de kunde för att få stopp på dessa blödningar.
 Jag hör jag mig själv säga till min man hur jag ville att han skulle uppfostra våra barn med ett nästan apatiskt lugn och oväntat oberörd. Jag var helt övertygad om att detta inte skulle gå vägen. Jag blev inte ens rädd. Det var nästan en meditativ känsla av lugn som spred sig i hela kroppen. Den överblick jag hade haft över rummet och alla i det övergick i ett tunnelseende. Jag såg bara min man med det lilla knubbiga knytet i sitt knä. Det fanns bara en sak jag kunde göra, och det var att hinna säga vad jag ville ha sagt innan lugnet skulle övergå i sömn.
Allt gick så fort och min man skrattade till lite och sa åt mig att sluta säga så varpå barnmorskorna sa åt honom barskt att vara tyst och lyssna på vad jag hade att säga. Han började se bekymrad ut. Mina tankar gick till den ett och ett halvt årige sonen där hemma och om hur jag hade svikit honom genom att inte finnas hos honom. Då kom en stillsam tår. Sedan minns jag inte mer, allt blev svart.  22 timmar senare så vaknade jag. Jag hade fått flera påsar blod som hade skickats med taxi från Uppsala. Inte nog med att jag tappat drygt 5 liter blod, jag hade dessutom en ovanlig blodgrupp. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv som jag var när jag vaknade den där dagen. Jag har heller aldrig varit så tacksam!
Det tog säkert ett halvår för mig att få tillbaka krafterna men tack vare den svenska sjukvården och heroiska blodgivare så fick jag privilegiet att få se vår dotter växa.

Jag är idag en av många blodgivare. Men det behövs fler. Bli det du också!

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar