tisdag 3 mars 2015

Pascalidou och en klänning.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Veckans "snackis" har varit om den blå/svarta klänningen som vissa tydligen uppfattar som guld och vitfärgad. Sociala medier svämmar över med denna klänning och analyser kring vem som har rätt.
Vem vet vad som är rätt? Ser vi någonsin samma sak? Och vem kan då döma rätt från fel?
Jag ser det på ett annat sett. Det är en KLÄNNING! Den fyller en funktion, den kanske till och med är unik, den kan få dig att känna dig vacker, eller obekväm beroende på i vilket sammanhang den befinner sig i. Du kan beskriva den ända in i absurdum, bedöma dess värde, om den är något du anser ska finnas eller ej men då tar du på dig ett ansvar genom att utse din syn på tillvaron som den sanna.

Samma dag så nås vi av att Alexandra Pascalidou drar sig tillbaka från det offentliga forumet. Efter snart 20 år med språket som svärd i kriget mot orättvisor och efter att ha uthärdat att vara en levande måltavla för de vars liv uppfylls av hat och missunnsamhet. Hon är en klok, vacker kvinna som genom sin journalistik lämnat ingen oberörd under hennes tid som reporter, men det är just det som tycks ha blivit droppen som fått bägaren att rinna över. Hon har under sina 20 år rört och berört. Många av oss som följt henne på avstånd har tagit henne in i våra vardagsrum, in i vårt inre och hennes reportage har varit ett samtalsämne vid mångas fikabord. Samtidigt så har vissa aldrig accepterat en klok, kompetent vacker kvinna för det hon är utan sett hela hennes väsen som något provokativt. Hon har själv beskrivit sig som 100 % grek och 100 % svensk och jag förstår precis vad hon menar. Men pga. det så har vissa bestämt sig för att hata henne. Hon sågs som en invandrare av vissa och det räckte för att hota, nedvärdera och skrämma henne till tystnad. Hon är en kvinna som tar ton. En kvinna som blir lyssnad på och som nu har tystnat.
Jag är så trött på detta. Jag är trött på hur vi ska slå knut på oss själva för att passa in, för att inte provocera för mycket, för att passa in i det svenska mottot "lagom är bäst". Jag fick (som ni säkert tidigare läst) fått byta bort mitt persiska namn för att inte uteslutas från den svenska arbetsmarknaden men inser att hur mycket jag än försökt passa in så är det enda resultatet av mina ansträngningar att bli "fröken Lagom" är att jag tappar bort mig själv i anpassningsprocessen.
Den blå/svarta klänningen må vara guld/vit för vissa, men det är en klänning!
Alexandra och många med henne provocerar pga. att de inte är vita medelålders män, men de är människor!

Oavsett vad vi kallar oss, oavsett var vi kommer ifrån, oavsett vart vi är på väg, så har vi ett värde men i betraktarens ögon så tycks det variera tyvärr.
Låt en klänning vara en klänning oavsett färg. En människa, en människa likaså.

Alexandra har ordet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar