tisdag 17 maj 2016

”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs”.




Bild: Henrik Nyblad, MittMedia

Nästan alla mina kollegor är svenskfödda och har svenskfödda föräldrar. Nästan alla mina kollegor är politiker med olika partibeteckningar. Jag är helt övertygad om att vi alla vill göra samhället till en bättre plats för framtida generationer men vi har olika sett att se vad som ska ta oss dit.
Jag brinner så starkt för människors lika värde och för hur diskriminering måste upphöra. Att ständigt stå mitt i ett verbalt krig mellan rasism och antirasismen har många gånger gett mig ovänner bland de som annars inte skulle ha sett mig.
Jag lever i en vardag där min bild av ett humanistiskt samhälle har degraderats till en polariserad kamp om människovärdets vara eller icke vara. Den vardagen är mycket smärtsam.
Hot och trakasserier har gjort inträde i min privata sfär och med dem kommer tvivlen om det är värt att riskera min och min familjs säkerhet.
”Kanske jag ska bara hålla mig undan de antirasistiska debatterna? Om jag säger det jag vill säga i detta sammanhang så kanske det får konsekvenser som jag är rädd att utsättas för”. Dessa tankar har snurrat i mitt inre liv ända sedan det första skrämskotten sköts rakt in i det allra heligaste, rakt in i hjärtat av den idylliska familjebilden.
Varför ger jag inte upp då? Jag får inga enorma arvoden som fritidspolitiker. Jag får fler ovänner. Jag får färre och färre som vågar stäcka ut en hand för att bli min vän.
Jag har försökt att bli som alla andra i hela mitt liv, jag har försökt att vara så lagom och svensk jag bara kan, jag hör försökt ”förtjäna” min svenskhet. När jag säger detta till vänner så förstår de inte vad jag menar eftersom jag är född och uppvuxen i vår svenska huvudstad.
Men det grundar sig i ett minne som hur mycket jag än försöker inte går att tvätta bort.
Det var vid Kärrtorps T-banestation i slutet på 80-talet som jag insåg att jag inte ansågs vara värdig nog att kallas svensk.
Vi var på väg hem från dagis. Jag hade en gul overall med en obekväm resår som tryckt på min mulliga mage. Tre män satte sig vid mig och min mamma. De hade inget hår på huvudet men jag hade sett män utan hår på mammas jobb förut. ”Det är synd om dem, för de är sjuka och får mediciner som gör att håret trillar av, sa mamma när jag besökt henne på sjukhuset där hon jobbade.
Dessa män var inte som dem jag mött på mammas jobb. De sa att hon inte skulle beblanda sig med såna som mig. Att jag var oren och hon var ren.
Mamma blev alldeles stel. När en av männen lyfte mig i min gula overall ut på perrongen i Kärrtorp så kunde jag höra hur det tajta sömmarna i overallen knakade lite.
”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs”. Mamma satt kvar på tunnelbanan lika stel. Jag stod där ensam. Männen utan hår skrattade och satte sig bredvid mamma och så försvann tåget.
Där försvann också min känsla av trygghet och tillhörighet. Där och då blev det ”vi och dom”. Mamma var ”en riktig svensk” och jag var halviranier för evigt. Mamma var vi. Jag var en av dom.
Männen hade hoppat av på nästa hållplats. Mamma klev av på ännu nästa och skyndade sig allt vad hon förmådde tillbaka till Kärrtorp. Jag stod kvar. Helt tom i bröstet såg jag hur mamma föll på knä framför mig gråtandes. Jag hade aldrig sett henne gråta tidigare. Jag kramade om henne och när hon slutat skaka så gick vi hem.
Det var då hon bestämde sig för att vi skulle flytta till Hälsingland, till tryggheten, dit där inga kängbeklädda skinheads vandrade på byvägarna.
Men hur ska jag då göra när stöveltrampen nu vandrar på mina hälsingevägar? Jag skulle vilja undvika att gå i deras väg.
Men jag kan inte. Det bara går inte.
Jag står här tom i bröstet i deras väg för att jag inte vill att mina barn ska berövas den känsla av trygghet och tillhörighet som de har rätt till.
Vi är svenskar.
Vi är med och bygger upp detta land, vårt land.
Det enda som skiljer oss är hud- och/eller hårfärg.
Det enda som skiljer oss är att vissa vill välkomna ett samhälle i förändring medan andra vill sparka av barnen från tunnelbanan på vägen hem till tryggheten.
Mina kollegor kommer aldrig att förstå varför jag brinner så starkt för dessa frågor och jag är glad att de aldrig behövt förstå.



2 kommentarer:

  1. Sen du berättade den här historien,din historia,för mig har jag burit med mig den. Den gör ju så ont i hjärtat att den lilla flickan och hennes mamma fick uppleva detta i Sverige. Och att det var du. Men historien gör också ont för att den innehåller en sådan brutal visualisering av vilken utsatthet det kan vara att vara avvikande,hur man när som helst kan finna sig fuĺlständigt exkluderad!
    Styrka till dig!! Och alla andra som står upp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Åsa för din värme och för att du verkligen ser det jag beskriver om hur man efter en sådan upplevelse blivit formad att stå mitt i ett rum full av människor som borde räknas som jämbördiga men där man själv känner sig utanför. Jag säger inte att känslan behöver vara en sanning i alla situationer men den är dock ett ärr som jag tror att många upplever efter att ha blivit diskriminerad på grund av att de uppfattas som avvikande.
      När jag var ny som gruppledare för MP så fick jag beröm av en äldre herre för att " jag tog för mig och behärskade språket så bra trots min bakgrund". Det var en helt oväntade kommentar som var menad som en komplimang men som kastade tillbaka mig på en perrong mitt i ingenstans där jag trots att vi var minst 15 personer i rummet kände mig så fruktansvärt ensam och utlämnad.
      Det händer hela tiden och vi måste hela tiden hjälpas åt att värna om inkluderingen i en värd där normkritiskt tänkande börjar bli en bristvara.

      Radera