Tyngt hjärta och tunghäfta på måndagen men på tisdag kvittrade vårfåglarna

På måndagens fullmäktige så seglade en mening genom luften som blev som ett slag i magen.
Man säger ju att man som politisk företrädare ska vara personlig men aldrig privat i sin roll, men då passerades den gränsen för mig.
Jag stod där mitt i gången med ledamöter till vänster och höger om mig och tog de ord som uttalades från talarstolen otroligt personligt. Ett budskap som vred om i den sfär som jag ville ha för mig själv, den sfär som skulle få förbli privat.
”Vi motsätter oss inte bara den oansvariga invandringspolitiken som bedrivs idag utan även den som vårt land har haft i ett 20-tal år och det har inte betalat igen sej än. Om du, Andréa, nu anser att invandringen är en investering för framtiden, när kommer avkastningen då?”
Där tappade jag fokus från min roll i fullmäktige och blev flickan vars pappa kom till Sverige i samband med den persiska revolutionen.
Är jag ett resultat av ”oansvarig invandringspolitik”? 
Om vår familj inte anses ha ”betalat sig” så måste vi alltså anses vara en belastning för samhället, eller vad var det han sa?
Anses inte min utlandsfödda pappas inbetalda skatter och arbetsgivaravgifter som han betalat för alla de han genom åren haft anställd i sina företag vara en ”avkastning” som kommer oss alla till gagn?
Det var min pappas skatteinbetalningar som bekostat min opponents utbildning och sett till att han fått en trygg uppväxt och så är detta tacken?!
Min pappa missunnar dock inte min opponent en trygg uppväxt och näst intill gratis skola och omsorg på hans bekostnad.

Min pappa gör inte skillnad på folkgrupper.
Replikskiftena i fullmäktige går fort och jag hade tappat fokus på vad min roll var i salen där och då.
Jag svalde alla känslor som sköljde över mig men jag kände mig som något som katten släpat in.
Jag lät bli att gå i polemik efter att just ha fått känslan av att jag var ett oönskat resultat av det de kallade oansvarig invandring.
Ämnet var trots allt mycket allvarligare än mina sårade känslor.
Ämnet var ensamkommande ungas möjlighet att få gå klart sin utbildning.
Ungdomar som inte som jag har ett eget hem där min familj väntar på mig när denna kväll var slut. Ungdomar som inte vet var deras föräldrar är, hur de mår eller om de ens lever.
Ungdomar som inte har någon familj som kan försvara dem när andra baktalar och svartmålar dem på ett språk som de inte fullt ut lärt sig behärska ännu.

På tisdag kom beskedet att Centerpartiet ger sitt stöd till regeringens lagförslag om att ge 9000 ensamkommande ungdomar en möjlighet att få uppehållstillstånd. En fråga som mitt parti har drivit hårt på nationell nivå och som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna stöttat och som med Centerpartiets välsignelse kommer att gå igenom riksdagens omröstning.

Jag må ha fått tyngt hjärta och tunghäfta på måndagen men på tisdag sken solen starkare än på länge.